Överstatligt samarbete sedan 1999
Sedan Amsterdamfördraget trädde i kraft den 1 maj 1999 har EU haft ett överstatligt samarbete inom asyl- och invandringspolitiken. Då flyttades politikområdet från den dåvarande tredje pelaren till den överstatliga delen (det som tidigare kallades för första pelaren) i EU-samarbetet. Att arbetet är överstatligt innebär att lagstiftningen består av direktiv, förordningar och beslut. Tidigare reglerades samarbetet främst genom mellanstatliga avtal i form av konventioner.
Före 2005 fattades beslut om EU:s asylpolitik med enhällighet i ministerrådet, efter samråd med Europaparlamentet. Från den 1 januari 2005 började fler av besluten tas med det så kallade medbeslutandeförfarandet. Ministerrådet fattar då beslut med kvalificerad majoritet, tillsammans med Europaparlamentet. För vissa frågor som rörde invandring gällde dock enhällighet i ministerrådet.
Den 1 december 2009 trädde Lissabonfördraget i kraft. I fördraget fastställs det att EU-länderna ska utveckla en gemensam asyl- och invandringspolitik med mer inslag av enhetliga regler snarare än minimiregler. Det beslutsförfarande som ska användas är det ordinarie lagstiftningsförfarande (tidigare kallat medbeslutandeförfarandet). Enligt förfarandet fattar ministerrådet beslut med kvalificerad majoritet och tillsammans med Europaparlamentet.
En del av området för frihet, säkerhet och rättvisa
Asyl- och invandringspolitiken ingår i det paket av frågor som kallas "ett område med frihet, säkerhet och rättvisa". Enligt bestämmelserna i EU:s fördrag ska EU utarbeta en gemensam politik för asyl och invandring. Det är Europeiska rådet som drar upp riktlinjer för hur arbetet inom asyl- och invandringspolitiken ska utvecklas. Sedan är det upp till EU-kommissionen att förslå konkreta regler för området. Lagförslagen måste slutligen godkännas av ministerrådet och Europaparlamentet för att börja gälla. EU har inga befogenheter att bestämma kvoter för hur många flyktingar eller invandrare ett EU-land ska ta emot.
Utveckling av asylpolitiken och ett gemensamt asylsystem
Från Tammerfors till Haag
Vid Europeiska rådets möte i Tammerfors 1999 enades EU-länderna om att utveckla en gemensam asyl- och migrationspolitik. Det ska ske i två etapper. Den första etappen ska resultera i en gemensam asylpolitik inom EU. När länderna väl har en gemensam asylpolitik ska det genom den andra etappen bli ett gemensamt asylsystem med en enhetlig status för asyl och ett gemensamt asylförfarande i hela EU.
I november 2004 antog Europeiska rådet Haagprogrammet som bygger vidare på överenskommelsen i Tammerfors. Haagprogrammet innehåller riktlinjer för utvecklingen av EU:s asyl- och invandringspolitik för åren 2005-2009. Enligt programmet bör de rättsakter som utgör den andra etappen antas senast 2010.
Stockholmsprogrammet tar vid efter Haagprogrammet
Haagprogrammet löpte ut i december 2009 och ersätts av en ny femårsplan, det så kallade Stockholmsprogrammet, som gäller för åren 2010-2014. Stockholmsprogrammet antogs av EU:s stats- och regeringschefer på EU-toppmötet den 10-11 december 2009. I programmet finns riktlinjer för hur samarbetet inom asyl- och invandringspolitiken, tull- och polisfrågor samt civil- och straffrättsliga frågor ska utvecklas under femårsperioden. Målet är att EU ska ha ett gemensamt asylsystem senast 2012. EU-kommissionen ska senast i juni 2010 presentera en handlingsplan med konkreta åtgärder för hur man ska uppnå målen i Stockholmsprogrammet.
Gemensamma regler om asylsökande
Sedan 1999 har ministerrådet fattat beslut i en rad frågor som rör asylpolitik. Hittills har exempelvis beslut tagits om regler för att avgöra vilket medlemsland som ska behandla en asylansökan, minimiregler för mottagning av asylsökande och om regler för tillfälligt skydd vid massflyktssituationer. EU-länderna har även enats om att inrätta ett fingeravtrycksregister för att fastställa asylsökandes identitet.
Gemensamma regler för invandringspolitiken
Idag har EU vissa minimiregler inom invandringspolitiken. Det finns till exempel regler som säger att ett EU-land ska bevilja inresa för familjemedlemmar till en tredjelandsmedborgare som har uppehållstillstånd i ett EU-land. EU har även regler om rättigheter för personer från ett land utanför EU som räknas som varaktigt bosatt i ett EU-land.
Danmark, Irland och Storbritannien står utanför
Danmark, Irland och Storbritannien har undantag från utvecklingen av asyl- och invandringspolitiken sedan 1 maj 1999. Danmark står helt utanför området med undantag för de regler som har betydelse för Schengensamarbetet. Landet kan dock välja att delta i samarbetet. Irland och Storbritannien har möjligheten att ansluta sig till varje enskild lag som ska antas. Därför gäller de flesta EU-regler på området även för dessa länder.
Ramprogram för solidaritet och hantering av flyktingströmmar
För att ge finansiellt stöd till asyl- och migrationspolitiken i EU beslutade rådet den 7 maj 2007 om ett ramprogram för solidaritet och hantering av migrationsströmmar för perioden 2007-2013. Ramprogrammet består av fyra fonder:
- Europeiska flyktingfonden, 2008-2013
- Europeiska fonden för de yttre gränserna, 2007-2013
- Europeiska fonden för integration av tredjelandsmedborgare, 2007-2013
- Europeiska återvändandefonden, 2008-2013
Fonderna kan användas för att finansiera samarbetsprojekt som rör flyktingmottagning, gränskontroll, integration och återsändande. För perioden 2007-13 är cirka 4 miljarder euro avsatta för ramprogrammet.