Cotonouavtalet styr samarbetet med AVS-länderna
I juni 2000 undertecknades ett nytt 20-årigt partnerskapsavtal mellan EU och de numera 79 länderna i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet som kallas AVS-länder. Cotonouavtalet efterträdde de tidigare Yaoundé- och Lomékonventionerna som funnits sedan 1963. Samarbetet med AVS-länderna är EU:s äldsta biståndsengagemang och har en särskild grund i fördraget vid sidan om de generella biståndsreglerna. Samarbetet med AVS-länderna skiljer sig från traditionellt bistånd genom att det regleras i ett avtal där AVS-länderna och EU-länderna är jämbördiga parter.
Cotonouavtalet består av tre delar
Det övergripande målet för avtalet är fattigdomsbekämpning. Detta ska ske genom en hållbar utveckling och genom att AVS-länderna gradvis integreras i världsekonomin. I avtalet betonar parterna sin likställdhet och att AVS-länderna har ett ansvar för sin egen utveckling. Samarbetet ska även involvera icke-statliga aktörer, till exempel olika typer av organisationer verksamma i partnerländerna. Cotonouavtalet har tre huvudsakliga beståndsdelar:
- politiskt samarbete
- handel och ekonomiskt samarbete
- utvecklingsbistånd
1. Politiskt samarbete
Parterna ska föra en ständig politisk dialog med varandra om de mål och medel som avtalet omfattar, samt andra frågor av gemensamt intresse. Dialogen syftar till att underlätta ömsesidig förståelse och fastställa gemensamma prioriteringar. Särskilt viktig är den dialog som följer när någon part inte uppfyller sina skyldigheter enligt avtalet. Mänskliga rättigheter, demokrati och god samhällsstyrning (good governance) är alla grundläggande politiska principer som parterna åtagit sig att upprätthålla.
2. Handel och ekonomiskt samarbete
Under Lomékonventionerna rådde en handelsordning mellan EU och AVS-länderna som var ojämn till AVS-ländernas förmån. EU hade inga tullar på varor från AVS-länderna (med undantag för känsliga varor inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken) medan AVS-länderna fick behålla sina tullar. Eftersom denna handelsordning inte ansågs förenlig med världshandelsorganisationen WTO:s regler håller den på att avvecklas och ersättas med separata frihandelsavtal (så kallade EPA, Ekonomiska partnerskapsavtal). Sedan 1 januari 2008 följer alla avtal som reglerar handeln med AVS-länderna WTO:s regler. Många av dessa avtal är än så länge interimavtal, som ska förbereda länderna inför ett kommande ekonomiskt partnerskapsavtal. Förhandlingarna om EPA inleddes i september 2002, och förs för EU:s räkning av kommissionen på mandat av rådet.
3. Utvecklingsbistånd
För att AVS-länderna ska kunna uppnå målen i avtalet får de finansiellt och tekniskt bistånd. Finansiella medel kan bland annat gå till:
- skuldlättnader och strukturomvandlingsstöd
- stöd vid fluktuationer i exportinkomster
- ekonomiska och sociala reformer, åtgärder för att höja industrins
konkurrenskraft och utbyggnad av sociala tjänster
- lokala projekt
- humanitärt bistånd
- privata investeringar
Inom ramen för det tekniska biståndet får AVS-länderna direkt tillgång till kompetens (experter och konsulter) för att få hjälp med att utveckla ländernas arbetsmarknad och tillgång till utbildad arbetskraft. Biståndet syftar också till institutionell utveckling.
Tre gemensamma institutioner hanterar avtalet
EU och AVS-länderna har inrättat tre gemensamma institutioner för att hantera alla frågor som rör Cotonouavtalet:
- ministerrådet för AVS-EU, som ska föra den politiska dialogen och ta beslut för att genomföra avtalets bestämmelser
- ambassadörskommittén, som ska biträda ministerrådet och övervaka genomförandet av avtalet
- den gemensamma parlamentariska församlingen, som är ett rådgivande organ bestående av ledamöter från Europaparlamentet och vart och ett av AVS-ländernas parlament
Finansiering genom Europeiska utvecklingsfonden
AVS-samarbetet finansieras inte som EU:s övriga bistånd, utan genom Europeiska utvecklingsfonden (EUF). EUF finansieras av EU:s medlemsländer genom bidrag som ligger utanför EU:s ordinarie budget. De tidigare Lomékonventionerna finansierades genom sammanlagt åtta på varandra följande fonder. I och med Cotonouavtalet inrättades en nionde fond (EUF 9) som tillfördes ett belopp på 13,8 miljarder euro. Dessa medel ska täcka samarbetet under den första programperioden (2000-2007). Sveriges bidrag till EUF 9 var 376,74 miljoner euro. Därtill kommer cirka 1,7 miljarderer euro från Europeiska investeringsbanken (EIB) som betalar ut stöd till olika typer av privata investeringar.
Den nionde fonden upphörde 31 december 2007 och ersattes av en tionde fond (EUF 10). EUF 10 gäller för perioden 2008-2013. Anslagen till den tionde fonden uppgår till cirka 22,7 miljarder euro vilket innebär en ökning på cirka 35 procent jämfört med den föregående. Sveriges bidrag till EUF 10 är cirka 622 miljoner euro. Bland annat anslås en större andel av fondens budget till de regionala program som den medfinansierar. Så kallade "stimulansbelopp" till länder som omfattas av fondens stöd har också införts genom den tionde fonden.
Sanktioner mot länder som inte följer avtalet
Det finns ett särskilt förfarande för att hantera situationer när någon part bryter mot Cotonouavtalets grundprinciper. Om en part anses bryta mot principerna om demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstaten ska den inleda ett samrådsförfarande med övriga parter. Om ingen förändring har skett efter 60 dagar av samråd kan lämpliga åtgärder vidtas, i första hand sådana som inte skadar avtalets huvudmål. I sista hand kan hela avtalet upphävas. Proceduren regleras i avtalets artikel 96 och kallas därför ibland för "artikel 96-förfarande". EU har genomfört artikel 96-förfaranden med bland annat Elfenbenskusten, Fiji, Haiti, Liberia och Zimbabwe. Ett liknande förfarande har inrättats för att hantera korruption (artikel 97), även då korruptionen inte rör biståndsmedel inom ramen för avtalet.
Avtalet reviderades 2005
Cotonouavtalet undertecknades i juni 2000. Det började tillämpas redan den 1 augusti 2000, trots att det formellt trädde i kraft den 1 april 2003 efter att alla parter ratificerat det. Avtalet gäller för en period av 20 år, men i artikel 95 finns en översynsklausul. Enligt denna kan endera parten vart femte år begära att avtalet förhandlas om.
I april 2004 gav EU:s ministerråd i uppdrag till kommissionen att ta initativ till en omförhandling av Cotonouavtalet mellan AVS-länderna och EU:s medlemsländer. Anledningen var bland annat att avtalet behöver ta hänsyn till framväxten av Afrikanska unionen och dess partnerskap för utveckling, integrera FN:s millenniemål och förtydliga den politiska dialogen enligt artikel 96. Förhandlingar mellan AVS-länderna och EU:s medlemsländer pågick mellan maj 2004 och februari 2005 och ledde fram till ett reviderat avtal.
Det reviderade avtalet förstärker samarbetet på områden som icke-spridning av massförstörelsevapen, den internationella brottmålsdomstolen och kampen mot terrorism.