Halvera fattigdomen till år 2015
År 2000 skrev alla FN:s medlemsländer under den så kallade millenniedeklarationen. Deklarationen ställer upp åtta mål för global utveckling som både utvecklingsländer och industriländer ska nå i partnerskap till år 2015. Utvecklingsmålen ska underlätta för regeringar, mellanstatliga organ och enskilda organisationer att fokusera på ett fåtal, klart avgränsade, tidsbundna och mätbara mål. De åtta övergripande utvecklingsmålen säger att:
- Fattigdom och hunger ska halveras till 2015
- Alla barn ska gå i grundskola 2015
- Jämställdheten ska öka och kvinnors ställning stärkas
- Barnadödligheten ska minska
- Mödradödligheten ska minska
- Spridningen av hiv/aids, malaria och andra sjukdomar ska hejdas till 2015
- En miljömässigt hållbar utveckling ska säkerställas till 2015
- Ett globalt samarbete för utveckling ska etableras.
Varje mål delas in i mer specifika och mätbara indikatorer som FN och en särskild millenniegrupp inom FN:s utvecklingsorgan UNDP utvärderar fortlöpande. Sedan år 2002 presenteras en årlig rapport om framstegen med att nå målen.
FN kräver ökat bistånd
Alla utvecklingsmål ska nås i samarbete mellan utvecklingsländer och industriländer, men särskilt det åttonde och sista målet ställer mer specifika krav på industriländerna. De ska avsätta minst 0,56 procent av bruttonationalinkomsten (BNI) i bistånd till år 2010 och minst 0,7 procent år 2015. Av detta bistånd ska minst 0,15 procent gå till de minst utvecklade länderna. EU ger bistånd både som organisation och genom de enskilda medlemsländerna.
Inför FN:s internationella givarkonferens i Monterrey 2002 förband sig EU:s medlemsländer vid Europeiska rådet i Barcelona att sträva efter att nå biståndsmålet i tid. I maj 2005 antog biståndsministrarna en mer detaljerad tidsplan. Enligt denna ska de femton gamla medlemsländerna i EU avsätta minst 0,51 procent av BNI år 2010, medan de tio nya medlemsländerna ska avsätta 0,17 procent av BNI. Enligt uppgift från kommissionen motsvarade EU:s totala bistånd år 2010 0,42 procent av EU:s samlade BNI.
Bättre samordning i partnerskap med mottagarländerna
I dagsläget kan de länder som mottar bistånd från EU mötas av olika villkor från olika länder inom EU och från gemenskapen. Där vissa EU-länder prioriterar bistånd i samarbete med mottagarländernas regeringar prioriterar andra EU-länder mindre projekt i samarbete med frivilligorganisationer. Detta ökar de administrativa kostnaderna i mottagarlandet och gör biståndet som helhet mindre effektivt. EU arbetar därför för att biståndet ska ges på lika villkor från EU och medlemsländerna och att det så långt det är möjligt ska utformas i partnerskap med mottagarländerna utifrån deras egna prioriteringar. Ett av huvudbudskapen i FN:s utvecklingsplan är att utvecklingsländerna själva ska anta planer för att nå målen.
EU största bidragsgivaren till skuldavskrivning
De offentliga finanserna i många av världens fattiga länder är tyngda av skulder till andra länder, banker och låneinstitut. År 1996 presenterade några stora långivarländer tillsammans med Världsbanken och Internationella valutafonden ett initiativ för att successivt skriva av skulderna för de mest skuldtyngda länderna i världen. Initiativet kallas allmänt för ”Heavily Indebted Poor Countries” (HIPC).
Initiativet välkomnades av G7-mötet i Köln, Tyskland, 1999 och togs upp i FN:s millenniedeklaration år 2000. I juli 2009 hade 26 låginkomstländer beviljats ett program för skuldavskrivning och fler länder står på tur. En del av EU:s bistånd går till den fond för skuldavskrivning som har inrättats genom HIPC. Tillsammans med medlemsländerna är EU totalt sett den största bidragsgivaren till fonden.
EU prioriterar Afrika
I sitt arbete med att nå utvecklingsmålen ska EU särskilt fokusera på Afrika i samarbete med Afrikanska unionen (AU). EU har sedan lång tid ett särskilt samarbete med Afrika, Västindien och Stillahavsområdet som i dag sker inom ramen för Cotonouavtalet.