Halvera fattigdomen till år 2015
År 2000 skrev alla FN:s medlemsländer under den så kallade millenniedeklarationen. Deklarationen ställer upp åtta mål för global utveckling som både utvecklingsländer och industriländer ska nå i partnerskap till år 2015. Utvecklingsmålen ska underlätta för regeringar, mellanstatliga organ och enskilda organisationer att fokusera på ett fåtal, klart avgränsade, tidsbundna och mätbara mål. De åtta övergripande utvecklingsmålen säger att:
- Fattigdom och hunger ska halveras till 2015
- Alla barn ska gå i grundskola 2015
- Jämställdheten ska öka och kvinnors ställning stärkas
- Barnadödligheten ska minska
- Mödradödligheten ska minska
- Spridningen av hiv/aids, malaria och andra sjukdomar ska hejdas till 2015
- En miljömässigt hållbar utveckling ska säkerställas till 2015
- Ett globalt samarbete för utveckling ska etableras
Varje mål delas in i mer specifika och mätbara indikatorer som FN och en särskild millenniegrupp inom FN:s utvecklingsorgan UNDP utvärderar fortlöpande. Sedan år 2002 presenteras en årlig rapport om framstegen med att nå målen. Utvecklingsmålen har också följts upp vid FN:s internationella konferenser, som givarkonferensen i Monterrey, Mexiko, i mars 2002 och konferensen om hållbar utveckling i Johannesburg, Sydafrika, i september 2002. Inför FN:s världstoppmöte i New York i september 2005 framhöll FN i en rapport att det finns en stark koppling mellan millenniemålen och säkerhetsarbetet.
FN kräver ökat bistånd och sänkta tullar
Alla utvecklingsmål ska nås i samarbete mellan utvecklingsländer och industriländer, men särskilt det åttonde och sista målet ställer mer specifika krav på industriländerna. De ska avsätta minst 0,56 procent av bruttonationalinkomsten (BNI) i bistånd till år 2010 och minst 0,7 procent år 2015. Av detta bistånd ska minst 0,15 procent gå till de minst utvecklade länderna. Biståndet ska fokusera på grundläggande samhällsservice som hälsovård och rent vatten. Det finns också krav om att öppna industriländernas marknader för produkter från utvecklingsländerna.
EU ger bistånd både som organisation och genom de enskilda medlemsländerna. I procent av BNI var EU:s totala bistånd som störst i början av 1990-talet. Därefter minskade det för att återigen öka från och med år 1999. År 2008 motsvarade EU:s totala bistånd 0,4 procent av EU:s samlade BNI. En femtedel av detta bistånd kanaliseras genom EU:s budget. Danmark, Luxemburg, Nederländerna och Sverige avsätter redan mer än 0,7 procent av BNI i sitt nationella bistånd. Utanför EU är det bara Norge som lever upp till målsättningen om minst 0,7 procent, medan USA och Japan ger cirka 0,15 respektive 0,20 procent av BNI i bistånd.
EU som helhet ska nå biståndsmålet i tid
Inför FN:s internationella givarkonferens i Monterrey 2002 förband sig EU:s medlemsländer vid Europeiska rådet i Barcelona att sträva efter att nå biståndsmålet i tid. I maj 2005 antog biståndsministrarna en mer detaljerad tidsplan. Enligt denna ska de femton gamla medlemsländerna i EU avsätta minst 0,51 procent av BNI till år 2010, medan de tio nya medlemsländerna ska avsätta 0,17 procent av BNI till samma år. Tillsammans med de länder som i likhet med Sverige redan lever upp till 0,7 procent av BNI innebär detta att EU som helhet kan leva upp till 0,56 procent av BNI till år 2010.
År 2001 antog EU det så kallade "Everything but arms"-initiativet, som ger de minst utvecklade länderna tullfri export till EU från år 2009 för alla varor utom vapen. Förhandlingar om ytterligare tullsänkningar särskilt på jordbruksprodukter och en utfasning av exportstödet sker inom ramen för den så kallade utvecklingsrundan i Världshandelsorganisationen WTO.
Biståndet ska avbindas för att bli mer effektivt
Studier i både EU och OECD visar att biståndet kan bli betydligt mer effektivt om givarländerna avbinder det. Att avbinda biståndet innebär att det inte finns några krav på att biståndsmedel ska spenderas på varor och tjänster i givarlandet, utan att biståndet är föremål för offentlig upphandling på en internationell marknad. OECD rekommenderar att givarländerna avbinder hela sitt bistånd till de minst utvecklade länderna.
I december 2005 antog parlamentet och rådet en ny förordning som avbinder allt EU:s gemenskapsbistånd. I behandlingen av förordningen ändrade parlamentet i förordningen så att EU ska beakta internationella konventioner om arbetsrätt och miljö vid urvalet av anbudsgivare. Medlemsländernas bistånd är i varierande grad avbundet, men alla medlemsländer har åtagit sig att följa OECD:s rekommendationer att avbinda allt bistånd till de minst utvecklade länderna.
Bättre samordning i partnerskap med mottagarländerna
I dagsläget kan de länder som mottar bistånd från EU mötas av olika villkor från olika länder inom EU och från gemenskapen. Där vissa EU-länder prioriterar bistånd i samarbete med mottagarländernas regeringar prioriterar andra EU-länder mindre projekt i samarbete med frivilligorganisationer. Detta ökar de administrativa kostnaderna i mottagarlandet och gör biståndet som helhet mindre effektivt. EU arbetar därför för att biståndet ska ges på lika villkor från EU och medlemsländerna och att det så långt det är möjligt ska utformas i partnerskap med mottagarländerna utifrån deras egna prioriteringar. Ett av huvudbudskapen i FN:s utvecklingsplan är att utvecklingsländerna själva ska anta planer för att nå målen.
EU största bidragsgivaren till skuldavskrivning
De offentliga finanserna i många av världens fattiga länder är tyngda av skulder till andra länder, banker och låneinstitut. År 1996 presenterade några stora långivarländer tillsammans med Världsbanken och Internationella valutafonden ett initiativ för att successivt skriva av skulderna för de mest skuldtyngda länderna i världen. Initiativet kallas allmänt för ”Heavily Indebted Poor Countries” (HIPC).
Initiativet välkomnades av G7-mötet i Köln, Tyskland, 1999 och togs upp i FN:s millenniedeklaration år 2000. I juli 2009 hade 26 låginkomstländer beviljats ett program för skuldavskrivning och fler länder står på tur. En del av EU:s bistånd går till den fond för skuldavskrivning som har inrättats genom HIPC. Tillsammans med medlemsländerna är EU totalt sett den största bidragsgivaren till fonden.
EU prioriterar Afrika
FN:s egna utvärderingar av utvecklingsmålen har visat att utvecklingen i många länder är på väg åt rätt håll men att det går alldeles för långsamt. I andra länder, särskilt i delar av Afrika, går utvecklingen bakåt. EU har sedan lång tid ett särskilt samarbete med Afrika, Västindien och Stillahavsområdet som i dag sker inom ramen för Cotonouavtalet.
I sitt arbete med att nå utvecklingsmålen ska EU särskilt fokusera på Afrika i samarbete med Afrikanska unionen (AU). AU bildades 1999 och samlar 53 medlemsländer på den afrikanska kontinenten. Samarbetet mellan EU och AU utgår från det nya partnerskap för Afrikas utveckling som AU antog 2001 (”New Partnership for Africa’s Development”, NEPAD). Minst hälften av det ökade biståndet från EU ska gå till Afrika. De långsiktiga målen med bistånd och samarbete finns i den strategi för Afrika som Europeiska rådet antog i december 2005.