I den gemensamma fiskeripolitiken finns fyra grundläggande delar: resurser, marknad, strukturåtgärder och avtal med länder utanför EU.
Resurser - kvoter ska begränsa utfiskningen
För att begränsa utfiskningen av vissa arter bestämmer EU hur mycket som får fiskas av de viktigaste arterna. EU delar ut kvoter till medlemsländerna, men också till andra länder som har rätt att fiska i EU:s vatten.
Marknad - kvalitet och produktnormer
Marknadspolitiken syftar till att skapa en balans mellan utbud och efterfrågan. Den ska också garantera fisk av god kvalitet samt ge anställda i fiskerinäringen en skälig inkomst.
Strukturåtgärder - minska fiskeflottan
EU ska se till att fiskeflottan anpassar sin fiskerikapacitet efter tillgången till fisk i haven. Detta innebär i dag att fiskeflottans storlek ska minska och fartygens fångstförmåga får därför inte öka.
Internationella avtal - möta efterfrågan på fisk i EU
EU sluter fiskeavtal med länder som inte är medlemmar i unionen. Avtalen kan innebära att EU byter fiskerätter rakt av eller att EU betalar avtalslandet för att ge EU-ländernas fiskare rätt att fiska i landets vatten.
EU och medlemsländerna kontrollerar att reglerna följs
Fiskeripolitiken kompletteras av kontroll- och tillsynsåtgärder. I Sverige är det Fiskeriverket som har huvudansvaret för att dessa kontroller sker.
EU har också en gemensam EU-myndighet för kontroll av fiskeripolitiken. Syftet med myndigheten är att samordna medlemsländernas fiskerikontroll och därmed göra kontrollen mer effektiv och enhetlig. Kontrollmyndigheten är placerad i Vigo i Spanien.
Den nationella lagstiftningen kompletterar den gemensamma
EU:s gemensamma fiskeripolitik reglerar fisket upp till 200 sjömil ut från EU-ländernas kuster. Medlemsländerna kan ha vissa egna regler för zonen upp till 12 sjömil från land. För den zonen och för fiske som inte är yrkesmässig kompletterar den nationella lagstiftningen EU:s gemensamma politik. I Sverige är detta reglerat genom fiskerilagen.
Fiskets produkter räknas som jordbruksprodukter
Under 1970- och 80-talen satte dåvarande EG ramar för fiskeripolitikens utformning. Lite senare började fiskeripolitiken att framstå som ett fristående politikområde. Enligt EU:s regler räknas dock fiskets produkter som jordbruksprodukter. EU:s lagstiftning om fisket ingår i EUF-fördragets avdelning om jordbruk och fiskeri.
Reform av den gemensamma fiskeripolitiken
EU-kommissionen har satt igång en översyn av den gemensamma fiskepolitiken för att komma till rätta med problemen, till exempel överfiske. I april 2009 publicerade kommissionen en så kallad grönbok om den planerade reformen. I grönboken lägger kommissionen fram förslag om hur en framtida fiskeripolitik skulle kunna utformas. Bland annat vill kommissionen:
- minska överkapaciteten i fiskeflottan
- upprätta sunda och hållbara fiskebestånd
- engagera delaktiga i förvaltningen av fisken
- utarbeta en enklare fiskeripolitik.
Tidsplan
Fram till den 31 december 2009 kan organisationer, myndigheter, företag och privatpersoner tala om för kommissionen vad de tycker om reformförslagen. Alla förslag publiceras på kommissionens webbplats om reformen av fiskerisektorn.
Under 2010 kommer resultaten av samråden att offentliggöras. 2011 planerar kommissionen att presentera ett nytt lagförslag för den gemensamma fiskeripolitiken.