Fiske

EU:s gemensamma fiskeripolitik består av fyra delar: resurser, marknad, strukturåtgärder och avtal med länder utanför EU.

Resurser - kvoter ska begränsa utfiskningen

EU bestämmer hur mycket som får fiskas av de viktigaste fiskarterna. EU delar ut kvoter till medlemsländerna, men också till andra länder som har rätt att fiska i EU:s vatten.

Marknad - kvalitet och produktnormer

Marknadspolitiken syftar till att skapa en balans mellan utbud och efterfrågan. Den ska också garantera fisk av god kvalitet samt ge anställda i fiskerinäringen en skälig inkomst.

Strukturåtgärder - minska fiskeflottan

EU ska se till att fiskeflottan anpassar sin fiskerikapacitet efter tillgången till fisk i haven. Detta innebär i dag att fiskeflottans storlek ska minska och fartygens fångstförmåga får därför inte öka.

Internationella fiskeavtal 

EU sluter fiskeavtal med länder som inte är medlemmar i unionen. Avtalen kan innebära att EU byter fiskerätter rakt av eller att EU betalar avtalslandet för att ge EU-ländernas fiskare rätt att fiska i landets vatten.

EU och medlemsländerna kontrollerar att reglerna följs

Fiskeripolitiken kompletteras av kontroll- och tillsynsåtgärder. I Sverige är det Fiskeriverket som har huvudansvaret för att dessa kontroller sker.

EU har också en gemensam EU-myndighet för kontroll av fiskeripolitiken. Syftet med myndigheten är att samordna medlemsländernas fiskerikontroll och därmed göra kontrollen mer effektiv och enhetlig. Kontrollmyndigheten är placerad i Vigo i Spanien.

Den nationella lagstiftningen kompletterar den gemensamma

EU:s gemensamma fiskeripolitik reglerar fisket upp till 200 sjömil ut från EU-ländernas kuster. Medlemsländerna kan ha vissa egna regler för zonen upp till 12 sjömil från land. För den zonen och för fiske som inte är yrkesmässig kompletterar den nationella lagstiftningen EU:s gemensamma politik. I Sverige är detta reglerat genom fiskerilagen.