Direktivet om audiovisuella medietjänster

EU antog i december 2007 ett direktiv om ändringar av tv-direktivet. En av ändringarna innebär att direktivet byter namn för att markera att det nu omfattar alla audiovisuella medietjänster, oavsett teknik. Förutom traditionella tablålagda tv-sändningar handlar det om sändningar som tittaren själv beställer via till exempel internet och mobiltelefoner.

Med audiovisuella mediatjänster menas tjänster

• som normalt utförs mot betalning
• som allmänheten kan ta del av via elektroniska kommunikationsnät
• som består av rörliga bilder med eller utan ljud i syfte att informera, underhålla eller utbilda.

Medlemsländerna ska ha nationella regler för att följa direktivet på plats senast den 19 december 2009.

Större frihet i fråga om reklam och regler för produktplacering

Genom direktivet blir reklamreglerna mer flexibla. Reklamen får även fortsättningsvis inte utgöra mer än tolv minuter per timme. Men sändarföretagen får större frihet att avgöra när reklaminslagen ska läggas in. Filmer och nyhetsprogram får dock högst brytas en gång varje halvtimme. Samma sak gäller barnprogram, förutsatt att de är längre än en halvtimme. Reklaminslag i gudstjänster är förbjudna.

Produktplacering är förbjuden med undantag för filmer och serier, sport- och lättare underhållningsprogram. Tittarna ska då informeras om att det förekommer produktplacering i början och slutet av programmet samt efter reklamavbrott.

Viss möjlighet att hävda striktare nationella regler

Även fortsättningsvis kan medlemsländerna ha mer detaljerade eller striktare regler för leverantörer av audiovisuella medietjänster inom det egna landet. Medlemsländerna ska begära att företag som de har ansvar för följer de striktare regler som gäller i ett annat land till vilket företaget i huvudsak riktar sina sändningar, om det mottagande landet påtalar det.

Om begäran inte ger resultat och det framstår som troligt att företaget etablerat sig i ett annat land för att kringgå de striktare reglerna i mottagarlandet, finns det vissa möjligheter för mottagarlandet att vidta åtgärder mot företaget.