Gemensamma regler gäller alla EU:s utrikespolitiska områden
Enligt EU-fördraget ska det finnas en samstämmighet mellan EU:s utrikespolitiska områden. Exempel på sådana områden är bland andra bistånd, handel, utvidgning och den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP). Att det ska råda samstämmighet betyder att områdena ska samordnas så att EU:s politik blir så tydlig och effektiv som möjligt. Åtgärder inom ett område ska inte ske i konflikt med åtgärder inom ett annat.
EU-fördraget innehåller allmänna bestämmelser som gäller alla EU:s utrikespolitiska områden. Bestämmelserna beskriver EU:s principer och mål när unionen agerar internationellt. EU ska bland annat främja demokrati, rättssäkerhet och mänskliga rättigheter. När EU agerar internationellt ska målet enligt fördraget vara att:
• skydda EU:s värden, grundläggande intressen, säkerhet, oberoende och integritet
• stärka och stödja demokrati, rättsstaten, de mänskliga rättigheterna och folkrätten
• bevara freden, förebygga konflikter och stärka internationell säkerhet
• främja en hållbar ekonomisk, social och miljömässig utveckling i utvecklingsländerna med det primära syftet att utrota fattigdom
• främja integreringen av alla länder i världsekonomin, även genom gradvis avskaffande av restriktioner för internationell handel
• bidra till utformningen av internationella åtgärder för att bevara och förbättra miljön och för en hållbar förvaltning av jordens naturresurser i syfte att garantera en hållbar utveckling
• bistå befolkningar, länder och regioner som drabbas av naturkatastrofer eller katastrofer orsakade av människor
• främja ett internationellt system som bygger på fördjupat multilateralt samarbete och ett gott globalt styre.
Utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP) är åtskild från övriga områden
Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP) är avgränsad från övriga utrikespolitiska områden. Områden som handel, bistånd och utvidgning ingår alltså inte i EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. Däremot kan EU använda GUSP:s befogenheter inom alla utrikespolitiska områden om det rör EU:s säkerhet. Ett exempel på detta är möjligheten att besluta om handelssanktioner i utrikespolitiskt syfte.
Enligt EU-fördraget ska medlemsländerna utan undantag stödja den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Länderna ska också avstå från att agera på ett sätt som strider mot EU:s intressen eller som kan skada sammanhållningen inom unionen.
GUSP omfattar inte relationerna mellan EU:s medlemsländer eller eventuella konflikter inom medlemsländerna.
Samarbetet inom GUSP är mellanstatligt
Det utrikes- och säkerhetspolitiska samarbetet inom EU är mellanstatligt. Det innebär att EU:s medlemsländer inte har avstått suveränitet till EU:s institutioner och att varje land ytterst har kvar sin vetorätt.
Det är Europeiska rådet och ministerrådet, vilka representerar medlemsländernas intressen, som beslutar om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.
Europeiska rådet består av medlemsländernas stats- och regeringschefer. Europeiska rådet ska identifiera EU:s strategiska intressen, ange målen och besluta om de allmänna riktlinjerna för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.
Ministerrådet utformar och genomför GUSP. I regel är det utrikesministrarna som ansvarar för detta. Ministerrådet beslutar också om nödvändiga åtgärder, till exempel att bidra med EU-personal till fredsbevarande insatser.
Eftersom GUSP är mellanstatligt får inte EU-domstolen tolka och döma inom området. Det finns dock två undantag. För det första har EU-domstolen rätt att pröva gränsen för när GUSP-regler får användas inom andra områden. För det andra har domstolen rätt att kontrollera om beslut om restriktiva åtgärder mot fysiska och juridiska personer är lagliga. Restriktiva åtgärder kan till exempel gälla att terroristmisstänkta får pengar och andra tillgångar frysta.
Den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken (GSFP)
Den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken (GSFP) ingår i GUSP. Den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken har två övergripande målsättningar.
Den första målsättningen är att EU ska ha militära och civila resurser för krishantering. EU vill på detta sätt stärka och effektivisera sin kapacitet för att på egen hand ta sig an internationella krishanteringsuppdrag, oavsett om insatserna sker med civila eller militära medel.
Den andra målsättningen är att EU gradvis ska utforma en gemensam försvarspolitik som på sikt kommer att leda till ett gemensamt försvar. För att besluta om ett gemensamt försvar krävs dock enhällighet i Europeiska rådet och att samtliga nationella parlament i medlemsländerna godkänner det. I vissa länder krävs en folkomröstning.
Beslut inom GSFP ska tas med enhällighet av ministerrådet. Enskilda medlemsländer eller den höge representanten har rätt att föreslå åtgärder inom GSFP.
Försvarsgarantier
Medlemsländerna är enligt EU-fördraget skyldiga att ge bistånd och stöd till ett annat medlemsland om det utsätts för angrepp på sitt territorium. Däremot ska inte dessa åtaganden enligt fördraget påverka den särskilda karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik.
Militära och civila resurser för krishantering
De insatser som kan genomföras inom den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken är:
• humanitära insatser och räddningsinsatser
• fredsbevarande insatser
• militär krishantering, inklusive operationer för att framtvinga fred i en konflikt.
• Avrustning/avväpning
• Militära rådgivnings- och biståndsinsatser
• Stabiliseringsinsatser efter konflikter
• Stöd till länder utanför EU för att bekämpa terrorism.
EU har ingen egen kapacitet att genomföra insatserna. Det är medlemsländerna som tillhandahåller civila och militära resurser som EU kan använda, till exempel personal och utrustning.
När det gäller internationell fred och säkerhet erkänner EU att det är FN som har det främsta ansvaret. EU:s krishantering sker därmed i enlighet med principerna i FN-stadgan och Organisationen för säkerhet och samarbetes (OSSE) stadga för säkerhet i Europa.
Höge representanten ska samordna EU:s utrikes- och säkerhetspolitk
När Lissabonfördraget trädde i kraft den 1 december 2009 inrättades en ny funktion som hög representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik. Brittiskan Catherine Ashton har valts till posten av Europeiska rådet. Ashton ska även godkännas av Europaparlamentet eftersom hon ska vara vice ordförande i kommissionen. Mandatperioden är fem år och det är möjligt att omväljas obegränsat antal gånger.
Den höga representanten ska leda EU:s arbete inom GUSP och GSFP. Hon ska vara ordförande i ministerrådet för yttre förbindelser samt vice ordförande i kommissionen. Tanken med att dela posten mellan de två institutionerna är att samordna EU-institutionernas samlade utrikespolitik och säkerhetspolitik samt att undvika dubbelarbete.
Den höge representanten ska representera EU utåt inom sina ansvarsområden. Hon har rätt att lägga förslag till beslut och blir även chef för EU:s nya utrikestjänst.
Utrikestjänsten ska bestå av tjänstemän från berörda avdelningar inom ministerrådets generalsekretariat och kommissionen samt medlemsländernas nationella utrikestjänster. Ministerrådet har ännu inte beslutat vilka specifika områden som ska ingå i utrikestjänsten eller hur den ska vara organiserad.