Gemensamma regler gäller alla EU:s utrikespolitiska områden
EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP) omfattar alla frågor inom ramen för utrikespolitik som handlar om unionens säkerhet. När EU agerar i internationella sammanhang ska unionen utgå från principer om demokrati, rättsstaten och mänskliga rättigheter. Även FN-stadgan och folkrätten anges i EU-fördraget som viktiga utgångspunkter.
Målen för EU:s agerande är bland annat att bevara fred, förebygga konflikter men också att stärka grundläggande prinsiper som demokrati, rättsstaten och folkrätten. Ett annat syfte är också att främja hållbar ekonomisk, social och miljömässig utveckling i utvecklingsländerna och utrota fattigdom.
Samarbetet inom GUSP är mellanstatligt
Det utrikes- och säkerhetspolitiska politikområdet skiljer sig från andra utrikespolitiska områden som till exempel handel, bistånd och utvidgning eftersom det är mellanstatligt.
Det innebär att EU:s medlemsländer inte har avstått suveränitet till EU:s institutioner och att varje land ytterst har kvar sin vetorätt. Området kännetecknas också av att det är Europeiska rådet, där EU:s stats- och regeringschefer deltar, och ministerrådet som fattar beslut med enhällighet.
Samstämmighet med andra områden
Det ska också råda samstämmighet mellan GUSP och övriga utrikespolitiska områden. Åtgärder inom ett område ska inte ske i konflikt med åtgärder inom ett annat. Syftet är att EU:s politik ska vara så tydlig och effektiv som möjligt.
GUSP omfattar inte relationerna mellan EU:s medlemsländer eller eventuella konflikter inom medlemsländerna.
Den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken
Den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken (GSFP) ingår i GUSP. Den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken har två övergripande målsättningar.
Den första målsättningen är att EU ska ha militära och civila resurser för krishantering. EU vill på detta sätt stärka och effektivisera sin kapacitet för att på egen hand ta sig an internationella krishanteringsuppdrag, oavsett om insatserna sker med civila eller militära medel.
Den andra målsättningen är att EU gradvis ska utforma en gemensam försvarspolitik som på sikt kommer att leda till ett gemensamt försvar. Men för att besluta om ett gemensamt försvar krävs enhällighet i Europeiska rådet. Dessutom måste samtliga medlemsländer godkänna det nationellt, till exempel i sina nationella parlament eller genom folkomröstningar.
Ingen egen armé
EU har ingen egen kapacitet att genomföra insatserna. Det är medlemsländerna som tillhandahåller civila och militära resurser som EU kan använda, till exempel personal och utrustning.
Bistånd och stöd vid väpnat angrepp
Medlemsländerna är enligt EU-fördraget skyldiga att ge bistånd och stöd till ett annat medlemsland om det utsätts för angrepp på sitt territorium. Däremot ska inte dessa åtaganden enligt fördraget påverka den särskilda karaktären, exempelvis neutralitet, hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik.
Vem bestämmer?
Europeiska rådet ska identifiera EU:s strategiska intressen, ange målen och besluta om de allmänna riktlinjerna för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.
Ministerrådet utformar och genomför GUSP. I regel är det utrikesministrarna som ansvarar för detta. Ministerrådet beslutar också om nödvändiga åtgärder, till exempel att bidra med EU-personal till fredsbevarande insatser.
Arbetet i ministerrådet leds av den höge representanten för utrikes frågor och säkerhetspolitik, ibland kallad EU:s utrikesminister, brittiskan Catherine Ashton. Mandatperioden är fem år och det är möjligt att omväljas obegränsat antal gånger. Hon är både ordförande i ministerrådet för yttre förbindelser och vice ordförande i kommissionen.
Den höge representanten ska representera EU utåt inom sina ansvarsområden. Hon har rätt att lägga förslag till beslut och blir även chef för EU:s nya utrikestjänst.
Begränsad makt för EU-domstolen
Eftersom GUSP är mellanstatligt får inte EU-domstolen tolka och döma inom området. Det finns dock två undantag. För det första har EU-domstolen rätt att pröva gränsen för när GUSP-regler får användas inom andra områden.
För det andra har domstolen rätt att kontrollera om beslut om restriktiva åtgärder mot fysiska och juridiska personer är lagliga. Restriktiva åtgärder kan till exempel gälla att terroristmisstänkta får pengar och andra tillgångar frysta.