EU står för mer än hälften av världens bistånd

Ämne: Internationella relationer

EU har en gemensam biståndspolitik, men unionen får inte agera på så sätt att den motverkar EU-ländernas biståndsarbete. EU och EU-länderna står tillsammans för mer än hälften av världens samlade utvecklingsbistånd. Under 2010 var biståndet 48.2 miljarder euro, eller 56 procent av det samlade biståndet.

Viktigast är att utrota fattigdomen

EU:s utvecklingspolitik ska utrota fattigdomen och skapa en hållbar utveckling. Det sker bland annat genom att EU försöker nå FN:s millennieutvecklingsmål. Millennieutvecklingsmålen handlar om att:

• utrota extrem fattigdom och hunger
• ge alla tillgång till grundläggande skolgång
• främja jämställdhet och kvinnors egenmakt
• minska barnadödligheten
• förbättra mödravården
• bekämpa hiv/aids, malaria och andra sjukdomar
• skapa en hållbar miljö
• inrätta ett globalt partnerskap för utveckling.

EU ser utveckling som ett mål i sig och menar att det inkluderar ett gott styre, mänskliga rättigheter, politiska, ekonomiska och sociala frågor och miljöfrågor. Stöd till de minst utvecklade länderna är prioriterat och EU ska ge bistånd till de områden där det gör mest nytta.

Biståndsprogram 2007-2013

EU:s bistånd delas ut genom en rad stödprogram som är indelade både geografiskt och efter olika teman. De flesta stödprogrammen löper mellan 2007 och 2013 och omfattar följande områden:

• Stöd inför EU-medlemskap (IPA) till länder som strävar efter att gå med i EU
• grannskaps- och partnerskapsstöd (ENPA) till Medelhavsländer och länder i Östra Europa
• utvecklingsstöd (DCI) till Asien, Latinamerika, Centralasien, Mellanöstern och Sydafrika
• samarbetsstöd för industrialiserade länder (ICI). Gäller för Australien, Bahrain, Brunei, Kanada, Taiwan, Hongkong, Japan, Sydkorea, Kuwait, Macao, Nya Zeeland, Oman, Qatar, Saudiarabien, Singapore, Förenade Arabemiraten och USA
• stöd vid kriser och instabilitet. Ger långsiktigt stöd för att förebygga till exempel hot mot lag och ordning, utsläpp av kemiska, biologiska eller nukleära ämnen eller för att bygga förvarningssystem
• stöd för demokrati och mänskliga rättigheter.

Särskilt stöd till Afrika, Västindien och Stillahavsområdet

Den största delen av EU:s bistånd går till länder i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet, vilka har historiska kopplingar till vissa av EU-länderna sedan kolonialtiden.

Länderna kallas gemensamt för AVS-länderna och samarbetet omfattar politik, handel och bistånd. Biståndet regleras genom Cotonouavtalet och finansieras genom att EU:s medlemsländer ger bidrag till Europeiska utvecklingsfonden (EUF) som sedan kanaliserar biståndet till de berörda länderna.

Humanitär hjälp vid kriser

EU har en omfattande verksamhet för att ge humanitär hjälp vid naturkatastrofer eller andra kriser. Den humanitära hjälpen ges för att:

• rädda och skydda liv i och efter akuta krissituationer och naturkatastrofer
• ge hjälp och stöd till befolkningsgrupper som drabbats av mer långvariga kriser på grund av framför allt konflikter eller krig
• betala för transporter av bistånd och skydd av hjälparbetare
• återuppbygga vägar och liknande för att hjälpen ska kunna komma fram
• hjälpa till att hantera flyktingströmmar och för att människor ska kunna återvända hem
• bygga varnings- och beredskapssystem
• stödja civila skyddsåtgärder för offer för konflikter eller andra kriser.

Frivilligorganisationer ger hjälp på plats

EU.s humanitära bistånd samordnas och finansieras genom Europeiska byrån för humanitärt bistånd (Echo). Biståndsinsatserna genomförs i allmänhet av internationella biståndsorganisationer, som till exempel underorgan till FN och fristående frivilligorganisationer, så kallade NGOs (Non Governmental Organisations). Echo har samarbetsavtal med cirka 200 NGOs.

2010 gavs 50 procent av biståndet genom NGOs, 39 procent genom olika FN-organ och 11 procent genom internationella organisationer. För 2012 har EU anslagit ungefär 640 miljoner euro till humanitärt bistånd.

Senast uppdaterad: 2012-01-02