En domare per medlemsland
EU-domstolen består av en domare från varje medlemsland och biträds av åtta generaladvokater. Antalet generaladvokater kan utökas på domstolens begäran med enhälligt beslut i rådet. Både domare och generaladvokater utses gemensamt av medlemsländerna för en period av sex år efter att ha hört en rådgivande kommitté bestående av sju personer. Kommittén infördes i och med Lissabonfördraget som trädde i kraft den 1 december 2009. Personerna i kommittén kan vara tidigare ledamöter i EU-domstolen eller i högsta domstolar i någon av medlemsländerna, eller besitta andra juridiska kunskaper. Europaparlamentet ska föreslå en av kommitténs deltagare.
Vid Europeiska unionens tribunal (tribunalen) arbetar minst en domare från varje medlemsland. Antalet domare i tribunalen fastställs i EU-domstolens stadga. Båda instanserna har sitt säte i Luxemburg.
Sedan oktober 2006 är Pernilla Lindh svensk domare i EU-domstolen. Den svenska domaren i tribunalen heter Nils Wahl.
Döma i tvister mellan institutioner och medlemsländer
EU-domstolen kan döma i fyra typer av tvister:
- mellan EU:s institutioner
- mellan medlemsländer
- mellan EU:s institutioner och medlemsländer
- mellan EU:s institutioner och företag eller enskilda personer.
Tvister mellan EU:s institutioner kan till exempel röra vilken artikel som är lämplig rättslig grund för en rättsakt. I tvister mellan en institution och ett medlemsland är ofta kommissionen inblandad, eftersom den har till uppgift att övervaka att medlemsländerna följer EU-rätten. Tvister mellan olika medlemsländer är sällsynta.
Enskilda personer eller företag kan endast vända sig till EU-domstolen om EU:s institutioner har fattat ett beslut som direkt berör dem, och ska då vända sig till tribunalen. Det kan till exempel röra en person som har vägrats tillgång till en handling eller ett företag som kommissionen inte har tillåtit att gå samman med ett annat företag. Personalmål, som rör tvister mellan anställda i EU:s institutioner och deras arbetsgivare, ska numera behandlas av den personaldomstol som inrättades i november 2004.
Förhandsavgöranden för att tolka EU-rätten
För att EU-rätten ska tillämpas på samma sätt i alla medlemsländer har EU-domstolen sista ordet när det gäller att tolka EU-rätten och tala om hur den ska tillämpas. Om en nationell domstol, till exempel en svensk tingsrätt, är tveksam till hur EU-rätten ska tolkas kan den fråga EU-domstolen om råd. Det kallas att begära ett förhandsavgörande av EU-domstolen. Nationella domstolar som utgör sista instans, vars domar alltså inte kan överklagas, är skyldiga att begära förhandsavgörande om det råder tveksamhet om hur EU-rätten ska tolkas.
När EU-domstolen lämnar förhandsavgörande ska den inte döma i målet vid den nationella domstolen, utan endast tala om hur den aktuella rättsakten eller fördragsartikeln ska tolkas. Den nationella domstolen är skyldig att följa EU-domstolens tolkning.
Tribunalen i mål som rör enskilda
Tribunalen (tidigare kallad förstainstansrätten) inrättades 1989 för att avlasta dåvarande EG-domstolen i mål som rör enskilda. Den behandlar mål mellan EU:s institutioner och fysiska eller juridiska personer, till exempel konkurrensärenden och krav på skadestånd mot EU. Tribunalen har även möjlighet att lämna förhandsavgöranden till nationella domstolar enligt föreskrifter i EU-domstolens stadga. Domar i tribunalen kan överklagas till EU-domstolen.
Specialdomstolar - Personaldomstolen
Rådet och Europaparlamentet kan i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet fatta beslut om att inrätta specialdomstolar, det vill säga särkilda rättsinstanser med behörighet på särskilda sakområden. Domar i specialdomstolarna ska kunna överklagas till tribunalen.
I november 2004 beslutade rådet att inrätta Europeiska unionens personaldomstol. Domstolen består av sju domare som utses för en period av sex år. Dess uppgift är att avgöra tvister mellan EU och dess anställda, vilka tidigare avgjordes av tribunalen. Personaldomstolens domar kan överklagas till tribunalen.