EU-myndigheter

Placerade i olika länder men med hela EU som verksamhetsområde

EU har inrättat gemensamma byråer sedan 1970-talet. Namnen på dessa byråer kan innehålla ord som "myndighet", "organ", "byrå", "centrum" eller "stiftelse" beroende på verksamhetens inriktning. Den officiella benämningen är byråer eller decentraliserade organisationer. "EU-myndigheter" är också vanligt förekommande som gemensam beteckning.

För att bidra till den geografiska spridningen av EU:s organisation är EU-myndigheterna placerade i olika medlemsländer. Alla byråer har dock hela EU som uppdragsområde och i vissa av dem deltar även kandidatländerna eller andra länder utanför EU. Många av EU-myndigheterna har inrättat ett nätverk av kontaktpunkter i olika medlemsländer och samarbetar med de nationella myndigheterna inom sitt område.

Europeiska rådet beslutade i december 2003 att inrätta en europeisk smittskyddsmyndighet i Sverige. Myndigheten invigdes i Solna i maj 2005.

EU-myndigheterna i förhållande till institutionerna

Syftet med EU-myndigheterna är att de ska sköta en särskild teknisk, vetenskaplig eller administrativ uppgift. Byråerna inrättas vanligtvis genom en förordning och ska inte förväxlas med EU:s gemensamma institutioner, som står uppräknade i fördragen.

EU-myndigheterna ska inte heller förväxlas med de kontor som ingår i EU-kommissionens organisation, som till exempel EU:s statistikkontor Eurostat och Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf). De är till skillnad från EU-myndigheterna inte självständiga juridiska personer utan räknas som enheter under EU-kommissionen.

De byråer som inrättats för att sköta uppgifter inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken eller det polisiära och straffrättsliga samarbetet har ofta bildats genom till exempel ett rådsbeslut, en gemensam åtgärd eller en mellanstatlig konvention. Eurojust i Haag och Europeiska försvarsbyrån i Bryssel är två exempel på sådana organ. Även dessa organ är självständiga juridiska personer.

Olika organ med olika uppgifter

EU-myndigheterna inrättas för olika syften. De flesta har i uppgift att sammanställa och fördjupa kunskaperna inom ett särskilt politikområde. Andra byråer har en auktoriserande verksamhet, som att godkänna och registrera nya varumärken. Det finns också EU-myndigheter som ska underlätta den inre marknadens funktion eller sköta en särskild administrativ uppgift. Listan nedan omfattar de byråer som är självständiga juridiska personer. De byråer som sköter uppgifter inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken samt inom det polisiära och straffrättsliga samarbetet (det som tidigare kallades för andra och tredje pelaren) har markerats med *:

Två olika beslut för att inrätta EU-myndigheterna

Tabellen ovan anger datum då medlemsländerna beslutade att inrätta varje EU-myndighet. Detta beslut om inrättande motiverar varför det är nödvändigt att inrätta en byrå inom ett särskilt politikområde och reglerar dess uppgifter och befogenheter gentemot institutioner och övriga organ inom EU. Det krävs dock ytterligare ett beslut om var och i vilket medlemsland EU-myndigheten ska ha sitt säte. I vissa fall kan beslutet om säte för en EU-myndighet föregå beslutet om dess inrättande.

Beslutet om att inrätta en ny EU-myndighet fattas ofta med EUF-fördragets artikel 352 (tidigare artikel 308 i EG-fördraget) som grund. Artikel 352 ger EU möjlighet att besluta på områden som inte nämns i fördragen men som syftar till att främja EU:s mål. Andra EU-myndigheter inrättas med grund i en fördragsartikel inom det politikområde där den är verksam. Den rättsliga grunden för att fatta beslut om var ett EU-myndighet ska placeras är ofta artikel 341 i EUF-fördraget (tidigare artikel 289 i EG-fördraget). Denna artikel säger medlemsländernas regeringar ska besluta om säte för unionens institutioner i samförstånd.

Medlemsländer utan EU-myndighet prioriteras

Eftersom det kan vara svårt att nå enighet mellan medlemsländerna om säte för en EU-myndighet dröjer det ibland flera år innan en sådan kan inrättas. Vid Europeiska rådets möte i Edinburgh i december 1992 fattades två viktiga principbeslut. Dels ska beslut om säte för nya organ och andra institutioner fattas vid Europeiska rådets möten, dels ska de medlemsländer som ännu inte har något organ eller någon EU-institution inom sina gränser ges företräde framför de länder som redan har det.

Detta principbeslut underlättade för Europeiska rådet i Bryssel i oktober 1993 att fatta beslut om säte för åtta nya EU-myndigheter, samt för Europeiska centralbanken i Frankfurt. Vid Europeiska rådets möte i Bryssel i december 2003 fattades beslut om säte för nio nya byråer. För några organisationer, däribland det centrum för förebyggande och kontroll av sjukdomar (smittskyddsmyndighet) som tillföll Sverige, fanns då ännu inget beslut om inrättande.

Organisation och finansiering av byråerna

Trots att byråerna ser olika ut på grund av att de har olika uppgifter har de vissa gemensamma drag. Verksamheten leds ofta av en styrelse med företrädare för medlemsländerna och kommissionen. Styrelsen lägger fast riktlinjer och antar arbetsprogram. En verkställande direktör är byråns juridiske företrädare. En eller flera vetenskapliga eller tekniska kommittéer bistår med kunskap och information.

De flesta byråer finansieras ur EU:s gemensamma budget, men vissa byråer är helt eller delvis självförsörjande och har rätt att ta ut avgifter för sina tjänster. Räkenskaperna för alla byråer kontrolleras av Europeiska revisionsrätten.