Tyskland efter kriget
Den 24 maj 1949 bildades Förbundsrepubliken Tyskland sedan de brittiska, franska och amerikanska ockupationszonerna slagits samman. I oktober samma år svarade Sovjetunionen med att ombilda sin ockupationszon till den Tyska demokratiska republiken (DDR). Delningen av Tyskland var ett faktum, och i det begynnande kalla kriget mellan öst och väst blev frågan om hur Västtyskland skulle integreras med övriga Västeuropa en viktig men kontroversiell fråga.
Framför allt omprövades den tidigare politiken att avindustrialisera och avmilitarisera Tyskland, eftersom man såg ett ekonomiskt och militärt starkt Västtyskland som en viktig del i försvaret mot Sovjetunionen. Att låta ett helt självständigt Västtyskland bygga upp sin industri och militärmakt igen var dock otänkbart, framför allt för Frankrike.
Frankrike hade tidigare drivit igenom att den strategiskt betydelsefulla Saarregionen skulle brytas ut ur Tyskland och istället bli ett autonomt område knutet till Frankrike. Också Ruhrområdets industrier var kontrollerade av de allierade genom en "internationell myndighet". Detta var dock illa omtyckt i Tyskland, och risken fanns att denna fråga kunde orsaka ny fiendskap mellan de båda länderna.
Schumanplanen
Lösningen på problemet kläcktes av chefen för Frankrikes planeringsmyndighet, Jean Monnet. Monnet skickade ett brev till landets utrikesminister Robert Schuman med ett förslag som gick ut på att både Tysklands och Frankrikes kol- och stålproduktion skulle underställas en gemensam myndighet med befogenhet att fatta självständiga beslut. Därmed skulle de för krigsindustrin så viktiga naturtillgångarna inte tillhöra något enskilt land utan förvaltas av en gemenskap där Frankrike och Tyskland var jämlikar.
Förslaget godkändes av Schuman och presenterades av honom själv på en presskonferens den 9 maj 1950 efter att ha godkänts av den franska regeringen och Tysklands förbundskansler Konrad Adenauer. Till förslaget hörde också att andra europeiska länder inbjöds att ansluta sig till den nya organisationen. Belgien, Nederländerna, Luxemburg och Italien var alla intresserade av att delta, medan Storbritannien tackade nej.
EKSG bildas
Efter förhandlingar mellan representanter för regeringarna i Belgien, Frankrike, Italien, Luxemburg, Nederländerna och Tyskland kunde fördraget om den europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG) undertecknas i Paris den 18 april 1951. Fördraget trädde ikraft den 23 juli 1952. Jean Monnet blev vald till den första ordföranden i gemenskapens Höga myndighet.
Den gemensamma marknaden för kol och järnmalm öppnades i början av 1953.
Den gemensamma marknaden för stålprodukter öppnades i maj samma år och i augusti 1954 öppnades den gemensamma marknaden för specialstål. Några medlemsländer fick övergångsperioder för vissa områden.
EKSG:s bildande innebar vidare att den internationella myndigheten för Ruhrområdet kunde avvecklas. 1955 återgick också Saarregionen till Västtyskland efter en folkomröstning.
EKSG-fördraget ingicks för en period av 50 år. I och med att fördraget löpte ut den 23 juli 2002 överfördes kol- och stålgemenskapens tillgångar till EU.
Följande institutioner inrättades för EKSG
- Höga myndigheten, som hade nio medlemmar, med uppgiften att införa och administrera den gemensamma marknaden för kol och stål. Myndigheten hade både beslutande och verkställande befogenheter. Den biträddes av en rådgivande kommitté som bestod av representanter för olika särintressen, till exempel producenter och arbetstagare. Höga myndigheten var motsvarigheten till kommissionen i dagens EU.
- Ministerrådet, som bestod av representanter från medlemsländernas regeringar. Rådet gav sina synpunkter innan Höga myndigheten fattade beslut.
- Församlingen, vars medlemmar utsågs bland ledamöterna i medlemsländernas nationella parlament. Församlingen kunde avsätta den Höga myndigheten i sin helhet. Församlingen blev senare embryot till Europaparlamentet.
- Domstolen, som dömde i mål om fördragsbrott av medlemsländerna eller gemenskapens organ. Domstolen kunde även pröva den Höga myndighetens beslut om böter och sanktioner.