Konstitutionella fördragets uppgång och fall
EU:s stats- och regeringschefer kom i december 2000 överens om ett nytt fördrag för EU. Det kallas Nicefördraget efter den stad där mötet hölls. Nicefördraget skapade förutsättningar för EU att ta emot fler medlemsländer. Men vissa frågor förblev olösta och sköts därför på framtiden.
Till Nicefördraget fogade EU:s ledare därför en förklaring där de enades om en debatt om EU:s framtid. I förklaringen ställde regeringarna fyra frågor som startskott för debatten:
- Hur ska en mer exakt gräns dras mellan medlemsländernas och EU:s beslutsbefogenheter?
- Vilken rättslig ställning ska EU:s stadga för de grundläggande rättigheterna ha?
- Hur kan de fördrag som styr EU-samarbetet göras enklare och mer lättförståeliga utan att fördragens innebörd ändras?
- Vilken roll ska de nationella parlamenten ha i EU?
Europeiska konventet
Tidigare när EU arbetat fram nya fördrag eller ändrat redan existerande fördrag har detta skett genom så kallade regeringskonferenser. I dessa ingår företrädare för medlemsländernas regeringar och mötena har hållits slutna och med bristande möjlighet till insyn.
När debatten om EU:s framtid hade pågått i ett år beslutade EU:s stats- och regeringschefer vid Europeiska rådets möte i Laeken i december 2001 att sammankalla ett konvent. Europeiska konventet fick till uppgift att föreslå hur EU:s fördrag skulle ändras för att möta framtidens utmaningar och medborgarnas förväntningar. Konventet skulle förbereda den regeringskonferens som senare skulle sammankallas.
Detta sätt att inleda arbetet med att ta fram ett nytt fördrag var något nytt i EU:s historia. I konventet fanns representanter för regeringar och parlament i både medlemsländer och kandidatländer, samt för kommissionen och för Europaparlamentet. Totalt deltog 105 ledamöter under ledning av konventets ordförande, den förre franske presidenten Valéry Giscard d’Estaing.
Fördrag om upprättande av en konstitution för Europa
Europeiska konventet inledde sitt arbete i februari 2002. Konventet hade sina plenarmöten i Europaparlamentets lokaler i Bryssel och mötena var öppna för allmänheten. Konventet arbetade under drygt ett års tid. I juli 2003 kunde ordföranden Valéry Giscard d’Estaing överlämna konventets förslag till EU:s stats- och regeringschefer. Resultatet var ett utkast till ”Fördrag om upprättande av en konstitution för Europa”.
Regeringskonferens om nya konstitutionen i Rom
I oktober 2003 inleddes en regeringskonferens i Rom som hade till uppgift att behandla konventets förslag till nytt fördrag. Vid Europeiska rådets decembermöte i Bryssel två månader efter att regeringskonferensen inletts misslyckades dock EU:s ledare med att nå enighet. I stället dröjde det till juni 2004 då EU:s ledare under det irländska ordförandeskapet slutligen kunde komma överens. Medlemsländernas stats- och regeringschefer och utrikesministrar kunde därefter i oktober 2004 underteckna det nya fördraget vid en ceremoni i Rom.
Nej till konstitutionen i folkomröstningar leder till tankepaus
Precis som tidigare fördrag i EU:s historia skulle förslaget till konstitution godkännas av samtliga medlemsländer för att kunna träda i kraft. Men i folkomröstningar i Frankrike och Nederländerna under 2005 blev det nej till konstitutionen. Det ledde till en tankepaus och osäkerhet i fördragsfrågan även om godkännandet av konstitutionen fortsatte även efteråt i en del medlemsländer. Under det österrikiska ordförandeskapet våren 2006 satte man upp som mål att tankepausen skulle vara avslutad senast 2009.
Lissabonfördraget - ändringsfördrag istället för konstitution
Våren 2007 lade det tyska ordförandeskapet fördragsfrågan på bordet igen. Tysklands förbundskansler Angela Merkel drev på för att nå enighet om ett nytt fördrag som skulle bygga på delar av det gamla förslaget till en konstitution för Europa. Efter hårda förhandlingar nådde stats- och regeringscheferna enighet om ett nytt fördrag vid toppmötet i Bryssel 21-22 juni 2007. Den största stötestenen i förhandlingarna var frågan om beslutregler i ministerrådet där en kompromiss till slut kunde uppnås.
I stället för ett helt nytt fördrag enades man om ett ändringsfördrag som skulle reformera och koppla samman redan gällande regler i EG- respektive EU-fördraget. Samtidigt bytte EG-fördraget namn till ”Fördraget om unionens funktionssätt”.
En ny regeringskonferens inledde sitt arbete i juli 2007 under Portugals ordförandeskap med uppdrag att utarbeta och förhandla om detaljerna i fördraget. Resultatet av regeringskonferensens arbete godkändes på EU-ledarnas toppmöte i oktober samma år.
Den 13 december 2007 undertecknades fördraget formellt vid en ceremoni i Lissabon. Fördraget fick i och med det, efter en del diskussioner, namnet Lissabonfördraget.
För att Lissabonfördraget skulle kunna träda i kraft krävdes, precis som för konstitutionsförslaget och tidigare fördrag, ett godkännande i alla EU:s medlemsländer. Detta blev en långdragen process där ratificeringen drog ut på tiden i flera länder. Irland, som var det enda landet som folkomröstade, sa först nej till fördraget efter omröstning i juni 2008. Efter att landet beviljats undantag i frågor om bland annat försvar, skatter och familjepolitik godkändes fördraget efter en andra folkomröstning i oktober 2009.
Också i Tjeckien och Polen lät godkännandet vänta på sig. Polens president ville inte skriva under förrän Irland röstat ja. I Tjeckien gjorde landets konstitutionsdomstol först en granskning för att utreda om fördraget var förenligt med den tjeckiska författningen. Därefter krävde presidenten även undantag från EU:s rättighetsstadga. När detta beviljats godkände Tjeckien som sista land Lissabonfördraget. Därmed kunde fördraget träda i kraft 1 december 2009.
Från 15 till 27 medlemsländer
EU:s big bang – tio nya medlemsländer 2004
Vid Europeiska rådets möte i Laeken i december 2001 enades EU:s ledare om att avsluta förhandlingarna med de länder som var färdiga för anslutning så att de kunde delta i valet till Europaparlamentet som ägde rum i juni 2004.
Vid Europeiska rådets möte i december 2003 kunde EU:s ledare avsluta förhandlingarna med Cypern, Estland, Lettland, Litauen, Malta, Polen, Slovakien, Slovenien, Tjeckien och Ungern. Datum för ländernas inträde i unionen sattes till den 1 maj året därpå.
Efter att Europaparlamentet ställt sig bakom anslutningen av de nya länderna undertecknade stats- och regeringscheferna anslutningsfördraget i Aten den 16 april 2003. EU:s medlemsländer godkände därefter anslutningsavtalet och i de länder som skulle ansluta sig till unionen ägde folkomröstningar rum. Cypern var det enda anslutningslandet som inte höll någon folkomröstning; där beslutade parlamentet om landets inträde i EU. Samtliga länder sade ja till att ansluta sig till EU.
Den 1 maj 2004 trädde de tio länderna in i EU.
Ytterligare två länder med 2007
1 januari 2007 blev Rumänien och Bulgarien nya medlemmar i EU. Därmed samlade nu EU 27 medlemsländer och en befolkning på över 490 miljoner medborgare.
Bulgariens och Rumäniens inträde innebar bland annat att antalet ledamöter i EU:s institutioner utökades tillfälligt fram till 2009.