Tre övergripande kriterier för medlemskap
Europeiska unionens tre grundläggande krav för medlemskap kallas för Köpenhamnskriterierna. De bestämdes vid ett EU-toppmöte i Köpenhamn 1993. Kraven innebär att länder för att kunna bli medlemmar i EU måste ha:
- Stabila institutioner som garanterar demokrati, rättssäkerhet, mänskliga rättigheter samt respekt för och skydd av minoriteter. Detta brukar kallas det politiska kriteriet.
- En fungerande marknadsekonomi med förmåga att hantera konkurrenstrycket och marknadskrafterna inom unionen. Detta brukar kallas det ekonomiska kriteriet.
- Förmåga att ta på sig de skyldigheter som följer av medlemskapet inklusive en anslutning till målen med den politiska, ekonomiska och monetära unionen. Detta brukar omtalas som det administrativa kriteriet, eller kriteriet om antagandet av den så kallade acquis communautaire (det gemensamma regelverket).
Det politiska kriteriet
Det politiska kriteriet för medlemskap innebär att landet ska ha effektiva och fungerande myndigheter. Det måste finnas både lagstiftning och ett praktiskt fungerande skydd av yttrandefriheten, föreningsfriheten och en oberoende press. Landet måste ansluta sig till Europarådets konvention om skydd för de mänskliga rättigheterna, protokollet för medborgarnas möjligheter att ta ett fall till Europadomstolen och Europarådets ramkonvention för skyddet av nationella minoriteter.
Det politiska kriteriet måste vara uppfyllt för att kandidatländer ska få börja förhandla om medlemskap i EU. Det ekonomiska och administrativa kriteriet kan uppfyllas under förhandlingarnas gång.
Det ekonomiska kriteriet
Det ekonomiska kriteriet handlar om att landet ska ha en fungerande marknadsekonomi. Det kräver bland annat att det råder prisstabilitet, jämvikt mellan utbud och efterfrågan och att hinder för marknadstillträde har tagits bort. Det krävs också ett fungerande rättssystem som garanterar äganderätt och avtal, att statsfinanserna är sunda och att det råder samförstånd kring den ekonomiska politiken.
För att klara trycket från konkurrensen på EU:s inre marknad ska kandidatlandet ha en tillräcklig nivå av ekonomisk konkurrenskraft, inklusive makroekonomisk stabilitet, utbyggda kommunikationer, forskning och utveckling, begränsat statsunderstöd samt en viss andel småföretag i ekonomin.
Ibland räknas kravet att kandidatlandet ska klara trycket från konkurrensen på den inre marknaden som ett separat kriterium vid sidan av det allmänna kriteriet om en fungerande marknadsekonomi.
Det administrativa kriteriet
Det administrativa kriteriet handlar om att ta på sig de skyldigheter som följer av medlemskapet. Landet måste sträva mot fördragens allmänna mål och arbeta för att anta och tillämpa EU:s gemensamma lagstiftning och regelverk. Det kräver oftast att administrationen i kandidatlandet reformeras, att rättssystemet moderniseras och att domare och andra jurister utbildas i EU:s lagstiftning.
När landet väl blir medlem bör det direkt ansluta sig till euron. Om det inte går deltar landet i EMU som medlemsland med undantag. Det innebär att det nya medlemslandet får samma status som Sverige. Landets undantag från valutaunionen upphävs när ministerrådet bedömer att landet uppfyller konvergenskriterierna om bland annat stabila priser, sunda offentliga finanser, stabil växelkurs och låga räntor.
Uppföljning av Köpenhamnskriterierna
Europeiska rådet i Köpenhamn 1993 beslutade också om att det ska föras en strukturerad dialog mellan regeringar och administrationer i både medlemsländer och kandidatländer för att hjälpa till med det praktiska arbetet med att uppfylla Köpenhamnskriterierna.
Initiativet från Köpenhamn har successivt byggts på och följts upp vid andra Europeiska råd. Vid mötet i Essen 1994 inleddes till exempel en förstärkt föranslutningsstrategi som bland annat innebär att kandidatländernas stats- och regeringschefer och ministrar regelbundet bjuds in till att delta i informella möten i anslutning till medlemsländernas ordinarie rådsmöten.
Europeiska rådet i Madrid 1995 gav i uppdrag åt kommissionen att så snart som möjligt efter regeringskonferensen i Amsterdam 1997 göra en bedömning av kandidatländernas framsteg i anpassningen till kriterierna. Det gjordes för att garantera att kandidatländerna behandlas på lika villkor. I juli 1997 presenterade kommissionen sin rapport, kallad Agenda 2000, som också innehöll en analys av vad utvidgningen innebär för EU i framtiden och de finansiella åtgärder som krävs. Agenda 2000 har sedan bildat grund för medlemskapsförhandlingarna och de rapporter som kommissionen publicerar varje år om kandidatländernas framsteg på vägen mot medlemskap.
Europaavtal före mötet i Köpenhamn
När Europeiska rådet sammanträdde i Köpenhamn 1993 hade flera av de länder som nyligen återvunnit sin självständighet i Central- och Östeuropa redan ingått så kallade Europaavtal med EU. Europaavtalen var ett sätt att förbereda länderna för ett framtida medlemskap. De bestod av en gradvis öppning av marknaderna mellan de associerade länderna och EU, en politisk dialog och ett samarbete för att närma kandidatländernas lagstiftning till den som finns inom EU. Förutom Europaavtalen fick länderna i Central- och Östeuropa också finansiellt stöd från EU för sin omställning.
Inför mötet i Köpenhamn 1993 rådde det osäkerhet om vad Europaavtalen och det finansiella stödet verkligen ledde till. Köpenhamnsmötet uppfyllde därför två behov. För det första bekräftade EU:s stats- och regeringschefer för första gången att de länder i Central- och Östeuropa som så önskar ska bli medlemmar i EU. För det andra bestämdes under vilka förutsättningar ett land kan bli medlem.