Meny Sök
Sök på EU-upplysningen

Vanliga sökord

Inga vanliga sökord hittades. Pröva att skriva klart ditt sökord och klicka på sökknappen.

Artiklar om EU

Inga artiklar hittades

Frågor och svar om EU

Inga frågor och svar hittades

Från kol och stål till en inre marknad

EU:s historia börjar strax efter andra världskriget. Då startade sex länder ett samarbete om kol- och stålproduktion. Det viktigaste motivet till samarbetet då var att säkra freden i Europa. Idag har EU växt till 28 medlemsländer. Länderna samarbetar nu på många sätt, till exempel genom den inre marknaden med fri rörlighet för varor, tjänster, personer och kapital samt den gemensamma valutan, euron.

Institutioner i EKSG

  • Höga myndigheten – ansvarade för att införa och administrera den gemensamma marknaden för kol och stål
  • Ministerrådet – gav synpunkter innan Höga myndigheten beslutad. Bestod av representanter för medlemsstaternas regeringar
  • Församlingen – kunde avsätta den Höga myndigheten och bestod av ledamöter från de nationella parlamenten
  • Domstolen - dömde i mål om fördragsbrott

Den 24 maj 1949 bildades Förbundsrepubliken Tyskland sedan de brittiska, franska och amerikanska ockupationszonerna slagits samman. I oktober samma år svarade Sovjetunionen med att ombilda sin ockupationszon till den Tyska demokratiska republiken (DDR). Delningen av Tyskland var ett faktum, och i det begynnande kalla kriget mellan öst och väst blev frågan om hur Västtyskland skulle integreras med övriga Västeuropa en viktig men kontroversiell fråga.

Framför allt omprövades den tidigare politiken att avindustrialisera och avrusta Tyskland, eftersom man såg ett ekonomiskt och militärt starkt Västtyskland som en viktig del i försvaret mot Sovjetunionen. Att låta ett helt självständigt Västtyskland bygga upp sin industri och militärmakt igen var dock otänkbart, framför allt för Frankrike. Ruhrområdets industrier var kontrollerade av de allierade genom en "internationell myndighet". Detta var dock illa omtyckt i Tyskland, och risken fanns att denna fråga kunde orsaka ny fiendskap mellan de båda länderna.

Schumanplanen

Lösningen på problemet kläcktes av chefen för Frankrikes planeringsmyndighet, Jean Monnet. Monnet skickade ett brev till landets utrikesminister Robert Schuman med ett förslag som gick ut på att både Tysklands och Frankrikes kol- och stålproduktion skulle underställas en gemensam myndighet med befogenhet att fatta självständiga beslut. Därmed skulle de för krigsindustrin så viktiga naturtillgångarna inte tillhöra något enskilt land utan förvaltas av en gemenskap där Frankrike och Tyskland var jämlikar.

Förslaget godkändes av Schuman och presenterades av honom själv på en presskonferens den 9 maj 1950 efter att ha godkänts av den franska regeringen och Tysklands förbundskansler Konrad Adenauer. Till förslaget hörde också att andra europeiska länder inbjöds att ansluta sig till den nya organisationen. Belgien, Nederländerna, Luxemburg och Italien var alla intresserade av att delta, medan Storbritannien tackade nej.

Kol och stålgemenskapen bildas

Efter förhandlingar mellan representanter för regeringarna i Belgien, Frankrike, Italien, Luxemburg, Nederländerna och Tyskland kunde fördraget om den europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG) undertecknas i Paris den 18 april 1951. Fördraget trädde ikraft den 23 juli 1952. Jean Monnet blev den första ordföranden i gemenskapens Höga myndighet. Fördragets giltighetstid sattes till 50 år. När det löpte ut den 23 juli 2002 överfördes tillgångarna till EU.

Den europeiska gemenskapen

Kärnkraft hade vid denna tid börjat bli lika ekonomiskt och militärt betydelsefullt som kol och stål. Jean Monnet började att skissa på ett europeiskt samarbete i kärnkraftsfrågor och en kärnkraftsgemenskap enligt samma mönster som kol- och stålgemenskapen.

Parallellt med denna utveckling cirkulerade idéer om fördjupad ekonomisk integration mellan de sex medlemsländerna för att skapa en gemensam marknad för alla typer av varor. Framför allt var det Benelux-länderna (Belgien, Nederländerna och Luxemburg), vilka redan hade ingått en tullunion, som förespråkade en sådan utveckling. 1955 utarbetade de ett gemensamt förslag om att utveckla det europeiska samarbetet i båda dessa riktningar, alltså dels mot en ekonomisk gemenskap, dels mot en atomenergigemenskap. Med stöd av Italien lyckades Benelux-länderna få medlemsländerna att anta en resolution om att det europeiska samarbetet borde vidareutvecklas i linje med förslaget.

Hur skulle det utökade samarbetet se ut?

En kommitté fick i uppdrag att titta närmare på de konkreta formerna för det nya samarbetet och förbereda en eventuell regeringskonferens. Uppgiften att leda kommittén gick till den belgiske utrikesministern Paul-Henri Spaak, mannen bakom Benelux-ländernas förslag. Kommittén föreslog att två nya och separata organisationer skulle upprättas med Kol- och stålgemenskapen som förebild: EEG och Euratom.

EEG skulle innefatta en gemensam marknad, en tullunion och en gemensam handelspolitik vilket skulle förverkligas gradvis under 12 år. Den gemensamma marknaden skulle inte bara omfatta varor utan på sikt även tjänster, kapital och personer. Gemenskapen skulle dessutom skaffa sig en gemensam jordbrukspolitik för att bland annat trygga medlemsländernas livsmedelsförsörjning. Euratom skulle samordna medlemsländernas forskning och utveckling av kärnkraft, men också ha äganderätt till allt kärnbränsle för att i en eventuell krissituation kunna disponera det för det gemensamma bästa.

Den 25 mars 1957 kunde fördragen om Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) och Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom) skrivas under i Rom. Fördragen trädde ikraft den 1 januari 1958.

Det utökade samarbetet blir EG

EEG och Euratom fick båda samma institutionella struktur som Kol- och stålgemenskapen, med en kommission (motsvarande den Höga myndigheten), ett ministerråd, en domstol och en parlamentarisk församling. Domstolen och den parlamentariska församlingen var gemensam för de tre gemenskaperna.

För att vinna bland annat Frankrikes godkännande blev EEG dock inte lika starkt präglat av överstatlighet som Kol- och stålgemenskapen. Beslutsmakten skulle finnas kvar hos ministerrådet medan kommissionen fick i uppdrag att ta initiativ till och verkställa besluten. Ministerrådet skulle emellertid ha möjlighet att fatta beslut med kvalificerad majoritet för att undvika blockering.

Den 1 juli 1967 trädde Fusionsfördraget i kraft. I och med detta slogs de tre gemenskapernas institutioner samman för att förenkla det europeiska samarbetets former. Organisationen kallades nu Europeiska gemenskaperna (EG) och styrdes av ett enda ministerråd, en kommission, en domstol och en parlamentarisk församling. Institutionerna fortsatte dock att utöva sina befogenheter enligt bestämmelserna i respektive fördrag.

Kris och kompromisser

Den 1 juli 1965 drabbades samarbetet av en konstitutionell kris när Frankrike lämnade ministerrådet i protest mot kommissionens förslag hur jordbrukspolitiken skulle finansieras och hur budgeten skulle beslutas. Frankrike återkallade sin permanenta representant i EG, vilket fick händelsen att kallas ”den tomma stolens kris". Frankrikes protest var främst riktad mot kommissionens försök att utöka sina egna och den parlamentariska församlingens beslutsbefogenheter på ministerrådets bekostnad. I september spädde Frankrikes president de Gaulle på kritiken och under flera månader föreföll det inte otroligt att EG skulle splittras.

Krisen avvärjdes genom att en kompromiss slöts i ministerrådet i januari 1966, Luxemburgkompromissen. Texten inleds med det samstämmiga uttalandet att ministerrådet alltid ska sträva efter att nå enighet när viktiga intressen för ett eller flera länder står på spel, även om det är möjligt att fatta beslut med kvalificerad majoritet enligt fördraget. Den praktiska konsekvensen av kompromissen innebar att ministerrådet undvek att fatta majoritetsbeslut i viktigare frågor för att i stället försöka uppnå enhällighet.

En nystart för EG

En nystart för EG blev toppmötet i Haag i december 1969, sammankallat på initiativ av Frankrikes nye president Georges Pompidou. Flera viktiga överenskommelser för EG:s utveckling blev resultatet.

Vid toppmötet i Paris 1972 då uttalade medlemsländerna för första gången ambitionen att bilda en politisk union, 1980 sattes som mål.  EG kom dock att utvecklas betydligt långsammare under 1970-talet än tidigare. Decenniet präglades av ekonomisk oro och politiska låsningar vilket fick till följd att inga större politiska projekt kunde fullbordas.

1973 fullbordades dock EG:s första utvidgning då Danmark, Irland och Storbritannien blev medlemmar. Storbritannien hade ansökt om medlemskap två gånger tidigare, 1961 och 1967, men fått nej efter motstånd från Frankrikes dåvarande president de Gaulle. 1975 lämnade även Grekland in en ansökan om medlemskap.

Valutaturbulens leder till valutasamarbete

Under 1960-talets sista år rådde det turbulens i det internationella monetära systemet vilket bland annat ledde till att Frankrike 1969 blev tvungna att devalvera. Denna turbulens kan ses som en bakgrund till de beslut som fattades vid mötet i Haag 1969, planer på ett utökat ekonomiskt och monetärt samarbete.

EG-ländernas valutor ingick i det så kallade Bretton Woods-systemet som knöt de deltagande valutorna till den amerikanska dollarn som i sin tur var knuten till en guldmyntfot. Detta system byggde på en fast växelkurs. Nu tydde många tecken på att systemet var på väg att rasa samman och att man därför gick mot en tid av instabila växelkurser. Detta var ett problem för EG inte minst på grund av de prisregleringar som man just lyckats enas om inom den gemensamma jordbrukspolitiken. Det fanns med andra ord ett behov av ett nytt system för att binda EG-ländernas valutor till varandra.

Bretton Woods-systemet kollapsade i och med att USA övergav den fasta dollarkursen i december 1971. Försöken att inrätta ett europeiskt valutapolitiskt samarbete försvårades dock av att den internationella ekonomin drabbades av allvarliga störningar i och med oljekrisen 1973. Den så kallade Valutaormen, i vilken även Sverige deltog, förde en ganska skakig existens. 1979 ersattes den av EMS, Europeiska monetära systemet som var ett mer seriöst försök att lägga grunden för en framtida ekonomisk och monetär union. Den skapade relativ stabilitet mellan EG-ländernas valutor ända fram till valutakrisen i början av 90-talet.

Ett försök till utrikespolitiskt samarbete

Haag-mötets slutsatser om ett utrikespolitiskt samarbete mynnade ut i den så kallade Davignon-rapporten, efter Belgiens premiärminister Etienne Davignon. På inrådan av rapporten inrättades 1970 Europeiska politiska samarbetet (EPS). Det var ett mellanstatligt och i stora delar oformaliserat samarbete som syftade till att EG:s medlemsländer skulle utbyta information och åsikter i utrikespolitiska frågor och, när detta var möjligt, samordna sitt agerande. Samarbetet styrdes inte av något fördrag och EG:s institutioner var inte iblandade.

Den inre marknaden fullbordas

I början av 1980-talet började den europeiska integrationsprocessen ta ny fart. En anledning var det ljusnande ekonomiska klimatet, en annan det samförstånd som växte fram mellan Frankrike och Tyskland. Under 1980-talets första år kom också en rad initiativ från kommissionen, Europaparlamentet och enskilda medlemsländer om att fördjupa samarbetet.

Vid toppmötet i Stuttgart i juni 1983 antog Europeiska rådet en deklaration där man uttryckte sin vilja att bilda en europeisk union som förutom EG skulle innehålla utrikespolitiskt samarbete, viss harmonisering av lagar och kamp mot brottslighet. En kommitté tillsattes för att utreda hur reformerna skulle se ut och i mars 1985 lämnade den en slutrapport. Utifrån detta beslutade Europeiska rådet att en regeringskonferens skulle sammankallas för att förhandla fram en förändring av fördragen.

310 åtgärder för en inre marknad

1985 tillträdde en ny kommission under ordförande Jacques Delors. Han satte omedelbart igång med att utreda hur den fria rörligheten skulle kunna förbättras. För trots att tullar och kvantitativa restriktioner sedan länge avskaffats återstod många tekniska handelshinder som hindrade det fria flödet av varor, och ännu fler hinder återstod för tjänster, kapital och personer. Resultatet, vitboken om den inre marknaden, innehöll förslag på 310 åtgärder som syftade till att den inre marknaden skulle vara färdigutbyggd till den 1 januari 1993.

Regeringskonferensen som sammankallades i juli 1985 hade fått mandat att revidera fördragen i tre avseenden:

  1. Genomföra förändringar som skulle möjliggöra den inre marknadens fullbordan, i enlighet med kommissionens vitbok.
  2. Effektivisera de gemensamma institutionerna.
  3. Skapa ett nytt fördrag om en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik.

Resultatet, Europeiska enhetsakten, godkändes av Europeiska rådet vid dess möte i Luxemburg i december 1985 och skrevs under i februari 1986 och trädde i kraft den 1 juli 1987. Den skrevs under av tolv medlemsländer, eftersom Portugal och Spanien blivit EG-medlemmar den 1 januari 1986.

Enhetsaktens resultat

Den inre marknaden

Med enhetsakten skrevs målet att fullborda den fria rörligheten för varor, tjänster, kapital och personer till utgången av 1992 in i fördragen. Den största förändring som enhetsakten medförde för att förverkliga detta var ”artikel 100 a”. Artikeln gav möjlighet att anta beslut som rörde upprättandet av den inre marknaden med kvalificerad majoritet. Med hjälp av denna artikel kunde kommissionens vitbok börja genomföras:

Nu avskaffades mängder av tekniska hinder för frihandel genom harmoniserad lagstiftning och därmed kunde alla gränskontroller för varor slopas den 1 januari 1993.

Möjligheten för personer att ta arbeten i andra EG-länder underlättades genom att man antog gemensamma regler för att erkänna av yrkesexamina. Frågan om personkontroller vid gränserna rymdes dock inte inom EG. Istället inleddes 1985 det separata Schengensamarbetet mellan Belgien, Frankrike, Luxemburg, Nederländerna och Tyskland.

Den inre marknaden för tjänster utvecklades genom regler för etablering av banker och försäkringsbolag över gränserna, och restriktioner för överföring av kapital mellan medlemsländerna avskaffades 1990.

Det utrikespolitiska samarbetet formaliseras

Genom enhetsakten formaliserades det Europeiska politiska samarbetet (EPS) i ett särskilt fördrag. Medlemsländernas skyldighet att informera och konsultera varandra innan de handlade i viktiga utrikespolitiska frågor blev därmed fördragsfäst. EPS fördes in i EG:s institutionella struktur så att även kommissionen och Europaparlamentet fick roller att spela i samarbetet.

Bestämmelser för övrig politik

Enhetsakten införde även bestämmelser om socialpolitik (främst arbetsmiljö), ekonomisk och social sammanhållning (det vill säga regionalpolitik), miljöpolitik, samt forskning och utveckling (det inrättades fleråriga ramprogram för forskning).

Institutionella förändringar

I och med enhetsakten skrevs Europeiska rådet för första gången in i fördragen. Europaparlamentet fick ökat inflytande genom ett nytt samarbetsförfarande för att fatta vissa beslut. Från och med nu krävdes även parlamentets samtycke för att EG skulle kunna ingå associeringsavtal med andra länder, eller ta in nya medlemsländer.

Ekonomisk och monetär union

Med enhetsakten nämndes för första gången idén om att skapa en ekonomisk och monetär union i fördragen. Däremot stod där ingenting om hur eller när detta skulle ske. 1988 gav Europeiska rådet kommissionen i uppdrag att låta en kommitté komma med förslag på detta område.

”Delors-kommittén”, som bestod av EG-ländernas centralbankschefer under ledning av Jacques Delors, lämnade sin rapport i april 1989. Rapporten föreslog att EMU skulle upprättas i tre etapper. Efter att den inre marknaden för kapital fullbordats och medlemsländerna börjat samordna sin ekonomiska politik skulle ett europeiskt centralbankssystem inrättas som i den tredje etappen skulle ta över ansvaret för penningpolitiken samtidigt som den gemensamma valutan skapades. De två sista etapperna skulle kräva ett nytt fördrag för att kunna förverkligas.

I juni 1989 beslutade Europeiska rådet att den första etappen av EMU skulle inledas den 1 juli 1990. Man beslutade även att inleda förberedelser för en regeringskonferens i syfte att förhandla fram nödvändiga ändringar i fördragen för att de två sista etapperna i EMU skulle kunna genomföras.

Resultat av toppmötet i Haag 1969

  • Permanent finansieringsförordning för den gemensamma jordbrukspolitiken. Detta innebar även att den gemensamma marknaden fullbordades.
  • Ett nytt arrangemang för EG:s budget som innebar att EG fick ”egna medel”.
  • Att EG, i och med att den gemensamma marknaden hade fullbordats, var redo för att utvidgas med nya medlemsländer.
  • Planer på att fördjupa integrationen med dels en ekonomisk och monetär union (EMU), dels ett utrikespolitiskt samarbete.
Senast uppdaterad: 2016-05-26

Hade du nytta av denna information?

När du svarar på frågan ovan samtycker du också till att cookies används. Inga personuppgifter lagras. Mer om cookies.