Meny Sök
Sök på EU-upplysningen

Vanliga sökord

Inga vanliga sökord hittades. Pröva att skriva klart ditt sökord och klicka på sökknappen.

Artiklar om EU

Inga artiklar hittades

Frågor och svar om EU

Inga frågor och svar hittades

EU-rättsliga principer styr EU-domstolen och nationella domstolar

Vid sidan av EU:s fördrag och lagar finns det ett antal principer som präglar EU-rätten. En princip är att EU:s regler gäller före ett enskilt lands regler om de skulle strida mot varandra. En annan princip är subsidiaritetsprincipen som säger att beslut ska fattas så nära medborgarna som möjligt.

EU-rätt hette tidigare EG-rätt

Begreppet EU-rätt (unionsrätt) ersatte det tidigare begreppet EG-rätt (gemenskapsrätt) när Lissabonfördraget trädde i kraft den 1 december 2009.

Principerna har betydelse för hur EU-domstolen tolkar EU-rätten och är vägledande för hur nationella domstolar och myndigheter dömer i mål där EU:s regler är aktuella.

Principen om EU-rättens företräde

Inom alla regelsystem måste det finnas principer om vilka regler som ska användas när olika regler inom systemet motsäger varandra. En sådan princip finns även inom EU och kallas principen om EU-rättens företräde.

Inom vissa politikområden har både EU och medlemländerna regler. Om de nationella reglerna och EU-reglerna motsäger varandra är det EU-reglerna som ska användas. Det brukar beskrivas som att unionsrätten har företräde framför nationell rätt. Denna princip kallas för EU-rättens företräde.

EU-domstolen har utvecklat EU-rättens företräde

Det finns inget i EU:s fördrag som direkt säger att EU-rätten ska gälla om den skiljer sig från nationella regler i ett medlemsland. EU-domstolen har i stället läst fram principen om EU-rättens företräde ur de skyldigheter som medlemsländerna har enligt fördragen. En av de viktigaste utgångspunkterna för domstolen har då varit principen om lojalt samarbete, kallad lojalitetsprincipen, som finns i artikel 4 i EU-fördraget. Principen innebär att medlemsländerna ska vidta alla åtgärder som krävs för att det som står i fördragen och beslutade EU-lagar ska kunna genomföras. De ska också avstå från åtgärder som kan hindra att EU:s mål uppnås.

EU-domstolen skapade redan 1964 principen om att EU:s regler har företräde framför nationell rätt. I ett så kallat förhandsavgörande motiverade den dåvarande EG-domstolen företrädet med att när EG-fördraget började gälla i medlemsländerna skapades ett nytt självständigt rättssystem som samtidigt var en del av medlemsländernas nationella rättssystem. Genom det nya gemensamma rättssystemet uppstod också en skyldighet för medlemsländerna, och i sista hand för deras domstolar, att följa och använda det gemensamma regelverket. De gemensamma reglerna skulle sakna betydelse om medlemsländerna sedan kunde välja om de ville följa reglerna. Domstolen betonade att EU:s regler måste förstås och användas på samma sätt i alla medlemsländer.

I senare domar har EU-domstolen utvecklat principen om EU-rättens företräde genom att bland annat skapa skyldigheter för nationella domstolar att jämföra nationella regler med EU-rätten. I praktiken innebär det att en nationell domstol kan bli tvungen att avstå från att tillämpa en nationell regel trots att den fastställts av landets regering och parlament.

EU-domstolen har även förtydligat att EU-rätten ska gå före alla former av nationella bestämmelser och regler oavsett de nationella reglernas form, och att EU-rätten därför även skulle ha företräde framför medlemsländernas konstitutionella regler (till exempel Sveriges grundlagar).

Subsidiaritetsprincipen – var ska ett beslut fattas?

Subsidiaritetsprincipen, eller närhetsprincipen, handlar om på vilken politisk nivå ett beslut ska fattas. Enligt principen ska ett beslut fattas på den politiska nivå som kan fatta det mest effektiva beslutet, så nära medborgarna som möjligt.

Subsidiaritetsprincipen gäller på de områden där EU och medlemsländerna delar rätten att fatta beslut (så kallad delad befogenhet). Principen ska inte blandas samman med legalitetsprincipen som innebär ett krav på att EU-beslut ska ha en rättslig grund i fördragen.

Beslut på EU-nivå ska motiveras

Subsidiaritetsprincipen innebär att EU:s institutioner ska tala om varför de ska fatta ett beslut och varför beslutet inte skulle kunna få ett lika bra eller bättre resultat om det fattades av varje medlemsland för sig.

Det är främst kommissionen som har rätt att lägga fram förslag till nya eller ändrande regler inom EU. Därför är det ofta också kommissionen som i första hand avgör om och hur subsidiaritetsprincipen ska användas. Kommissionen ska alltid i sina lagförslag motivera utifrån subsidiaritetsprincipen varför EU ska fatta beslutet.

Kommissionen kan dra tillbaka eller ändra sina förslag till nya regler med hänvisning till subsidiaritetsprincipen. Varje år ska kommissionen lämna en rapport till Europeiska rådet, ministerrådet, Europaparlamentet och de nationella parlamenten om hur subsidiaritetsprincipen har använts.

De nationella parlamenten gör subsidiaritetskontroll

De nationella parlamenten har möjlighet att göra en subsidiaritetskontroll av förslag till EU-lagstiftning.

I regel är det kommissionen som föreslår ny lagstiftning. I vissa fall kan även en grupp medlemsländer eller andra institutioner och organ föreslå regler. Beskrivningen nedan utgår från den vanligaste situationen, det vill säga när ett lagförslag kommer från kommissionen.

När kommissionen skickar ett lagförslag till ministerrådet och Europaparlamentet skickas det också till de nationella parlamenten. De nationella parlamenten har åtta veckor på sig att göra en subsidiaritetsprövning av förslaget. Varje parlament har två röster.

Om en tredjedel av de nationella parlamentens röster står bakom att lagförslaget strider mot subsidiaritetsprincipen ska det omprövas. Om förslaget handlar om straffrättsliga eller polisiära frågor räcker en fjärdedel av rösterna. Kommissionen kan välja att behålla, ändra eller dra tillbaka förslaget. Beslutet ska motiveras.

De nationella parlamenten har ytterligare möjligheter att påverka lagstiftningsprocessen om det gäller ett lagförslag från kommissionen som behandlas enligt det ordinarie lagstiftningsförfarandet. Om minst hälften av parlamentens röster står bakom att ett förslag strider mot subsidiaritetsprincipen ska det omprövas av kommissionen. Men om kommissionen i detta fall väljer att hålla fast vid sitt förslag ska det skicka sitt motiverade yttrande och de nationella parlamentens yttranden till ministerrådet och Europaparlamentet.

När Europaparlamentet och ministerrådet beslutar om lagstiftning med det ordinarie beslutsförfarandet ska de pröva subsidiariteten innan den första behandlingen i beslutsprocessen avslutats. De ska vid prövningen särskilt ta hänsyn till kommissionens motivering och majoriteten av de nationella parlamentens motiveringar. Om 55 procent av ministerrådets medlemmar eller en majoritet av de röstande i Europaparlamentet anser att lagstiftningsförslaget strider mot subsidiaritetsprincipen stoppas förslaget.

Det är EU-domstolen som i sista hand kan tala om hur artikel 5 i EU-fördraget, det vill säga subsidiaritetsprincipen, ska läsas och förstås. EU-domstolen har bland annat uttalat sig om att institutionerna har en motiveringsplikt vad gäller nya lagförslags förhållande till subsidiaritetsprincipen.

Först subsidiaritet, sedan proportionalitet

I artikel 5 i EU-fördraget framgår att subsidiaritetsprincipen ska gälla när EU beslutar. I samma artikel står det även om en proportionalitetsprincip. Enligt denna princip ska de åtgärder som EU:s institutioner beslutar med stöd av subsidiaritetsprincipen inte gå längre än vad som krävs för att EU:s mål ska kunna uppfyllas.

Artikel 5 skulle kunna beskrivas som att subsidiaritetsprincipen ger en modell för att avgöra på vilken nivå beslut ska fattas: EU, nationell, regional eller lokal. Efter att den frågan har besvarats återstår att utifrån proportionalitetsprincipen avgöra vad som får beslutas.

Principen om direkt effekt

Direkt effekt innebär att enskilda kan hänvisa till EU-rätten inför nationella myndigheter och domstolar. Begreppet direkt effekt har utvecklats genom EU-domstolens domar och är viktigt inom EU-rätten. För att en regel ska ha direkt effekt ska den innehålla en tydligt definierad rättighet.

Direkt effekt viktig för medborgare och företag

När en EU-regel kan ge rättigheter och skyldigheter för enskilda, fysiska eller juridiska personer ska de också kunna göra rättigheterna gällande inför en domstol eller myndighet. Att en EU-regel har direkt effekt betyder därför att enskilda ska kunna stödja sig på regeln och med stöd av den kräva att nationella myndigheter och domstolar gör det möjligt för den enskilde att ta tillvara sin rättighet.

De flesta av EU:s regler tillämpas av nationella domstolar och myndigheter i medlemsländerna. Därför har den direkta effekten en central funktion och betydelse inom EU-rätten.

Enskilda måste kunna stödja sig på de rättigheter de har fått genom EU-rätten i nationella domstolar. Det är viktig av rättssäkerhetsskäl och inte minst eftersom enskilda personer har begränsade möjligheter att driva ett mål direkt vid EU-domstolen.

Direkt effekt gäller om regeln är entydig och ovillkorlig

För att en regel ska kunna ha direkt effekt ska regeln vara tillräckligt klar så att det av regelns ordalydelse klart ska gå att utläsa en rättighet. Det bör inte finnas några tveksamheter eller vaga ord utan det ska vara uppenbart att regeln uttryckligen ger en eller flera rättigheter för enskilda.

En regel måste även vara tillräckligt entydig så att det klart framgår vem som ska garantera rättigheten (till exempel att ett medlemsland ska garantera rättigheten och skydda den).

För att en regel ska kunna ha direkt effekt måste den även uppfylla kravet på ovillkorlighet. Det innebär att den rättighet som utläses i regeln inte får göras beroende av någon ytterligare faktor. Det får till exempel inte krävas att ett medlemsland eller EU:s institutioner vidtar någon åtgärd för att rättigheten ska kunna uppstå. Regeln får alltså inte lämna något handlingsutrymme eller några valmöjligheter för den som rättigheterna kan göras gällande mot.

Förordningar och direktiv kan ha direkt effekt

EU-domstolens praxis slår fast att regler i EU:s fördrag (primärrätten) kan ha direkt effekt och det gäller även regler i vissa internationella avtal. Förordningar, direktiv och beslut inom sekundärrätten kan också ha direkt effekt men det kan då finnas skillnader på vilka som rättigheter kan utkrävas av. För att beskriva hur rättighetsanspråken kan användas finns begreppen vertikal och horisontell direkt effekt.

I korthet innebär vertikal direkt effekt att en person kan göra gällande en rättighet mot ett medlemsland eller EU:s institutioner. Horisontell direkt effekt innebär att enskildas rättigheter även kan göras gällande mot andra enskilda, privatpersoner eller juridiska personer, exempelvis företag.

EU-domstolen avgör om direkt effekt gäller

Nationella myndigheter och domstolar är skyldiga att tillämpa regler med direkt effekt och att ge enskilda möjligheter att ta till vara de rättigheter som enskilda får genom unionsrätten.

Om en nationell domstol är osäker på om en regel har direkt effekt så kan den vända sig till EU-domstolen med en begäran om förhandsavgörande. Det är alltid EU-domstolen som i sista hand avgör om en regel kan ha direkt effekt. Eftersom EU-domstolen bedömer frågan utifrån varje enskilt fall kan en regel har direkt effekt i en situation under vissa omständigheter men inte i en liknande situation under andra omständigheter.

Direkt effekt fungerar som alarm för EU:s institutioner

Samtidigt som principen om direkt effekt gör det möjligt för enskilda att åberopa EU-regler i nationella domstolar fungerar den som en alarmfunktion för EU:s institutioner. Mål i nationella domstolar där enskilda hänvisar till rättigheter i EU-rätten kan fungera som en väckarklocka för EU-kommissionen om det visar sig att ett eller flera medlemsländer inte följer EU:s regler på rätt sätt. Kommissionen kan då starta ett överträdelseförfarande mot landet som kan sluta i EU-domstolen.

Ordförklaringar

Direktiv

Direktiv är en typ av EU-lag. Ett direktiv sätter upp mål för vad som ska uppnås med EU-lagen, men varje land avgör på vilket sätt målen ska nås med egen lagstiftning.

Läs mer om Direktiv

EU-domstolen

EU-domstolen dömer i tvister mellan EU:s medlemsländer och EU:s institutioner. EU-domstolen tolkar också hur EU-rätten ska tillämpas. Domstolen har en domare från varje medlemsland.

Läs mer om EU-domstolen

EU-kommissionen

EU-kommissionen föreslår nya EU-lagar och bevakar att EU-länderna följer de regler EU har. Kommissionen har 28 kommissionärer, en från varje EU-land.

Läs mer om EU-kommissionen

Europaparlamentet

Europaparlamentet beslutar om nya EU-lagar tillsammans med ministerrådet. Ledamöter i Europaparlamentet väljs i allmänna val i EU-länderna.

Läs mer om Europaparlamentet

Europeiska rådet

Europeiska rådet bestämmer om riktlinjerna för EU-samarbetet på längre sikt. Europeiska rådet består av en vald ordförande, EU-ländernas stats- eller regeringschefer samt EU-kommissionens ordförande.

Läs mer om Europeiska rådet

Fördrag

Ett fördrag är ett avtal mellan länder. EU-samarbetet bygger på ett antal fördrag som EU-länderna har kommit överens om. I fördragen finns reglerna för hur EU-länderna ska samarbeta.

Läs mer om Fördrag

Förhandsavgörande

Om en domstol i ett EU-land är osäker på hur en EU-regel ska tolkas kan den vända sig till EU-domstolen och begära ett förhandsavgörande, ett beslut om tolkning. Domstolen måste sedan följa EU-domstolens beslut när den ska döma i målet.

Läs mer om Förhandsavgörande

Ministerrådet

Ministerrådet beslutar om nya EU-lagar, i de flesta fall tillsammans med Europaparlamentet. Ministerrådet består av 28 ministrar, en från varje EU-lands regering.

Läs mer om Ministerrådet

Subsidiaritetsprincipen

Inom EU innebär subsidiaritetsprincipen att EU bara ska fatta beslut om frågor som inte kan skötas lika bra på nationell nivå av medlemsländerna själva. Syftar till att beslut ska fattas så nära medborgarna som möjligt.

Läs mer om Subsidiaritetsprincipen

Överträdelseförfarande

EU-kommissionen kan inleda ett överträdelseförfarande om den anser att ett land inte följer EU:s regler. Det innebär att kommissionen granskar hur landet tillämpar reglerna och kan stämma landet i EU-domstolen.

Läs mer om Överträdelseförfarande
Senast uppdaterad: 2016-05-26

Hade du nytta av denna information?

När du svarar på frågan ovan samtycker du också till att cookies används. Inga personuppgifter lagras. Mer om cookies.