Meny Sök
Sök på EU-upplysningen

Vanliga sökord

Inga vanliga sökord hittades. Pröva att skriva klart ditt sökord och klicka på sökknappen.

Artiklar om EU

Inga artiklar hittades

Frågor och svar om EU

Inga frågor och svar hittades

Olika typer av EU-lagar

De regler och bestämmelser som EU:s institutioner beslutar om kallas för rättsakter. Det finns olika typer av rättsakter och de skiljer sig åt mellan olika politikområden. Rättsakterna kan vara bindande eller icke-bindande och de kan vara lagstiftning eller icke-lagstiftning. EU har en rangordning vilket innebär att lagstiftningsakter är överordnade icke-lagstiftningsakter. Alla rättsakter måste ha en rättslig grund.

Bindande rättsakter

  • Förordningar
  • Direktiv
  • Beslut

Icke bindande rättsakter

  • Rekommendationer
  • Yttranden

EU-ländernas nationella parlament har överfört beslutanderätt till EU:s institutioner inom de samarbetsområden som omfattas av EU:s fördrag. Det innebär att EU:s institutioner kan lagstifta i de nationella parlamentens ställe inom dessa områden. EU har däremot inte rätt att stifta lagar inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.

Gemensamt för alla rättsakter är att de måste kunna hänvisa till, ha så kallad rättslig grund, i en artikel i fördragen eller i andra rättsakter.

Fem typer av rättsakter

De regler EU:s institutioner beslutar om kallas för rättsakter. I vardagligt tal kan de även kallas ”EU-lagar”. Enligt EU:s fördrag finns det fem typer av rättsakter:

  • förordningar
  • direktiv
  • beslut
  • rekommendationer
  • yttranden.

Av dessa är förordningar, direktiv och beslut bindande. Yttranden och rekommendationer är däremot inte bindande.

Rättsakterna kan i sin tur vara lagstiftning eller icke-lagstiftning. Skillnaden beror på hur de beslutats och vem som antagit dem, det vill säga slutligt godkänt dem.

Förordningar

Förordningar har allmän giltighet. En förordning som har trätt i kraft gäller direkt och likadant i alla medlemsländer som en del av den nationella lagstiftningen. Det brukar kallas för att en förordning är direkt tillämplig. Den direkta tillämpligheten betyder att ett medlemsland, efter att en förordning har antagits, inte behöver göra någonting mer för att den ska gälla i medlemslandet. Men ett medlemsland får inte heller göra någonting som går emot det som står i förordningen. Om det visar sig att ett medlemslands nationella regler säger någonting annat än vad som sägs i en förordning är det förordningen som gäller.

Direktiv

Ett direktiv sätter upp vilka mål medlemsländerna ska uppnå, men lämnar åt medlemsländerna att avgöra exakt hur. Ett direktiv ger därför varje medlemsland handlingsutrymme. Om landet redan har de regler som föreskrivs i direktivet behöver det inte göra någonting utan kan hänvisa till de befintliga reglerna.

I direktivet står när det senast ska vara genomfört i medlemsländerna. Medlemsländerna ska ha antagit de nationella lagar som krävs för att genomföra direktivet innan tidsgränsen går ut. Om ett medlemsland inte har genomfört direktivet efter det datumet gäller direktivet under vissa förutsättningar i stället för den lagstiftning som borde finnas i landet.

Beslut

Ett beslut är till alla delar bindande. Om ett beslut anger till vem eller vilka det riktar sig är det bindande endast för dessa. Eftersom beslut kan rikta sig specifikt till en eller flera fysiska och juridiska personer lämpar de sig särskilt för mer administrativa ändamål eller för att tillämpa gällande lagar.

Beslut används till exempel ofta inom EU:s konkurrenslagstiftning.

Rekommendationer och yttranden är inte bindande

Rekommendationer och yttranden är icke bindande rättsakter. Att de inte är bindande innebär att medlemsländerna inte är skyldiga att följa en rekommendation eller ett yttrande. Däremot kan de ha vissa indirekta effekter, till exempel att EU-domstolen använder dem som stöd vid tolkning av EU-rätten, eller att de kan anses binda den institution som har antagit dem.

Rättsakter kan vara lagstiftning eller icke-lagstiftning

EU:s rättsakter delas in i två kategorier: lagstiftning och icke-lagstiftning. Förordningar, direktiv och beslut kan vara både lagstiftningsakter och icke-lagstiftningsakter. I vilken kategori en rättsakt placeras beror på hur den beslutats.

De rättsakter som antas av EU:s lagstiftare genom ett lagstiftningsförfarande räknas som lagstiftningsakter. EU:s lagstiftare är ministerrådet och Europaparlamentet. Det vanligaste förfarandet är det ordinarie lagstiftningsförfarandet då Europaparlamentet och ministerrådet slutligt antagit rättsakten. Men även de rättsakter som antas genom särskilda lagstiftningsförfaranden räknas som lagstiftningsakter.

De rättsakter som till exempel kommissionen antar räknas istället som icke-lagstiftningsakter. Den kategorin rättsakter består av delegerade akter och genomförandeakter. Europaparlamentet och ministerrådet har då givit kommissionen i uppdrag att besluta om mer detaljerade regler inom ett område. Det kan jämföras med systemet i Sverige då regeringen kan få i uppgift av riksdagen att besluta om detaljerade bestämmelser för att genomföra en svensk lag.

Även om en rättsakt räknas som icke-lagstiftning kan den vara bindande. EU har en normhierarki vilket innebär att lagstiftningsakter är överordnade icke-lagstiftningsakter.

Delegerade akter

Delegerade akter är ett exempel på icke-lagstiftning. Det innebär att ministerrådet och Europaparlamentet har lämnat över, eller delegerat, till kommissionen att besluta om kompletterande regler eller mindre väsentliga ändringar i delar av en EU-lag. Delegeringen får endast gälla begränsade delar av ett område. Det är möjligt för Europaparlamentet och ministerrådet att återkalla delegeringen.

De delegerade akter som kommissionen beslutar om ska alltså komplettera lagstiftningsakter och är alltid underordnade dessa.

Genomförandeakter

Det finns även en annan typ av icke-lagstiftning, nämligen genomförandeakter.

Det är medlemsländernas ansvar att besluta om nationell lagstiftning för att genomföra EU:s lagstiftning. Om det behövs enhetliga villkor för att genomföra EU-lagstiftning kan Europaparlamentet och ministerrådet ge kommissionen i uppdrag att besluta om genomförandeakter. Det innebär att kommissionen, och i särskilda fall rådet, får befogenheter att genomföra bestämmelser i en rättsakt.

Genomförandeakter beslutas ofta genom kommissionens kommittéförfarande. I dessa genomförandekommittéer sitter representanter för medlemsländerna och en representant för kommissionen som ordförande. Kommittéförfarandet finns för att medlemsländerna ska kunna kontrollera kommissionens genomförandebefogenheter.

Rättsakter inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken

Inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP) sker ingen lagstiftning i egentlig mening. I stället kan ministerrådet anta beslut för att samordna EU-ländernas gemensamma åtgärder och ståndpunkter i en viss fråga och beslut om genomförandet av tidigare beslutade gemensamma åtgärder eller ståndpunkter.

Ordförklaringar

Direktiv

Direktiv är en typ av EU-lag. Ett direktiv sätter upp mål för vad som ska uppnås med EU-lagen, men varje land avgör på vilket sätt målen ska nås med egen lagstiftning.

Läs mer om Direktiv

EU-domstolen

EU-domstolen dömer i tvister mellan EU:s medlemsländer och EU:s institutioner. EU-domstolen tolkar också hur EU-rätten ska tillämpas. Domstolen har en domare från varje medlemsland.

Läs mer om EU-domstolen

Europaparlamentet

Europaparlamentet beslutar om nya EU-lagar tillsammans med ministerrådet. Ledamöter i Europaparlamentet väljs i allmänna val i EU-länderna.

Läs mer om Europaparlamentet

Fördrag

Ett fördrag är ett avtal mellan länder. EU-samarbetet bygger på ett antal fördrag som EU-länderna har kommit överens om. I fördragen finns reglerna för hur EU-länderna ska samarbeta.

Läs mer om Fördrag

Förordning

Förordning är en typ av EU-lag. Förordningen gäller direkt efter beslut av EU och på samma sätt i alla EU-länder. Det behövs ingen egen lagstiftning i länderna.

Läs mer om Förordning

Ministerrådet

Ministerrådet beslutar om nya EU-lagar, i de flesta fall tillsammans med Europaparlamentet. Ministerrådet består av 28 ministrar, en från varje EU-lands regering.

Läs mer om Ministerrådet

Ordförklaringar

  • Rättslig grund
    Alla rättsakter måste bygga på tidigare bestämmelser i fördragen eller i andra rättsakter.
  • Direkt tillämpning
    En förordning som trätt i kraft gäller direkt som lag i alla medlemsländer.
  • Normhierarki
    Anger i vilken turordning olika lagar gäller. Inom EU-rätten gäller EU:s fördrag före rättsakter som tillkommit senare.
Senast uppdaterad: 2016-05-24

Hade du nytta av denna information?

När du svarar på frågan ovan samtycker du också till att cookies används. Inga personuppgifter lagras. Mer om cookies.