Brott och straff inom EU

Ämne: Brott och straff

När den inre marknaden skulle genomföras och gränserna tas bort uppkom problem som behövde hanteras gemensamt inom EU. Sedan Maastrichtfördraget 1993 har EU därför rätt att besluta i straffrättsliga och polisära frågor.

Rättsfrågor ett känsligt område

Rättsfrågor är principiellt viktiga för varje land. Synen på vad som ska vara kriminellt, hur brott ska bekämpas och vilka straff som ska användas skiljer sig åt mellan EU-länderna. Därför har det straffrättsliga och polisiära samarbetet begränsats till gränsöverskridande och allvarlig brottslighet som länderna har svårt att hantera på egen hand. EU får alltså inte besluta i frågor som länderna kan hantera på egen hand.

Beslutsreglerna om EU-lagstiftning i straffrättsliga och polisiära frågor har utformats så att det ska vara svårare att besluta mot ett lands vilja än vad det är i andra frågor som EU beslutar om.

Polissamarbetet har fördjupats

Till en början var EU:s polisiära och straffrättsliga samarbete mellanstatligt. Varje land hade vetorätt mot beslut och EU kunde inte heller kontrollera hur länderna genomförde reglerna i sin nationella lagstiftning.

Samarbetet har successivt utvecklats och fördjupats, särskilt efter de terroristattacker som drabbade USA och Europa i början av 2000-talet. EU beslutade då om en mängd åtgärder och regler för att bekämpa terrorism som även omfattar annan brottslighet. Exempel på sådana regler är den europeiska arresteringsordern, datalagringsdirektivet och penningtvättdirektivet.

Sedan 2009 är samarbetet i straffrättsliga och polisiära frågor överstatligt. Det innebär att EU och medlemsländerna delar rätten att besluta om regler inom området. Men precis som tidigare är det länderna själva som ansvarar för att upprätthålla lag, ordning och säkerhet inom det egna landet. Det innebär till exempel att EU har gemensamma regler för att bekämpa människohandel men saknar rätt att besluta om det ska vara lagligt eller förbjudet med prostitution i EU-länderna.

Principen om ömsesidigt erkännande styr

Det straffrättsliga samarbetet bygger på att EU-länderna ska erkänna varandras domar och straffrättsliga beslut. Det innebär att länderna ska hjälpa varandra inom vissa områden och inte ifrågasätta varandras domar och beslut.

Om ett land till exempel begär att en misstänkt eller dömd person ska överlämnas ska landet som fått förfrågan endast kontrollera att överlämningen är möjlig, inte pröva själva fallet. Ett annat exempel på denna princip är att ett land inte ska ifrågasätta böter som ett annat land vill få hjälp med att driva in.

Ländernas straffrättsliga regler ska bli mer lika

Det straffrättsliga samarbetet ska också leda till att EU-ländernas regler och processer inom straffrätten blir mer jämförbara. Därför kan EU under vissa förutsättningar besluta om minimiregler om bevis, rättigheter för brottsoffer och personer som deltar i straffrättsliga förfaranden.

Inom några områden får EU besluta om minimiregler om villkor för när en lag ska användas och straff för brottet, nämligen:

• terrorism
• människohandel och sexuellt utnyttjande av barn och kvinnor
• olaglig narkotikahandel
• olaglig handel med vapen
• penningtvätt
• korruption
• förfalskning av betalningsmedel, till exempel pengar
• IT-brottlighet
• organiserad brottslighet

EU kan också besluta om regler för att förebygga och lösa så kallade behörighetskonflikter, det vill säga vilket lands lagar som ska tillämpas och vilken domstol som ska döma i ett mål.

Som stöd för EU-ländernas polis- och åklagarmyndigheter finns det mellanstatliga organet Eurojust. EU stödjer även utbildning av domare och övrig personal inom rättsväsendet.

EU-ländernas polismyndigheter ska samarbeta

Det polisära samarbetet handlar om att polis och andra brottsförebyggande och brottsbekämpande myndigheter ska samarbeta och hjälpa varandra. Ett viktigt stöd för de nationella myndigheterna är EU:s polisbyrå Europol.

EU har också ett brottsförebyggande nätverk (EUCPN). Nätverket ska bidra till att utveckla det brottsförebyggande arbetet och stödja åtgärder på lokal och nationell nivå. Brottsförebyggande rådet (BRÅ) representerar Sverige i nätverket.

Det finns även en europeisk polisakademi (Cepol) som ska förstärka samarbetet mellan de nationella utbildningsinstituten för brottsbekämpning och bidra till utbildning av högre tjänstemän.

Efterlysningsregister och utbyte av uppgifter från nationella register

EU-länderna utbyter uppgifter om dömda och eftersöka personer och föremål. De ska också ge varandra tillgång till vissa register.

I efterlysningsregistret SIS (Schengens informationssystem) registrerar Schengenländerna uppgifter om efterspanade personer och föremål samt uppgifter som ska hindra tredjelandsmedborgare som är utvisade eller utgör en säkerhetsrisk från att komma in i Schengenområdet (den så kallade spärrlistan).

EU-länderna ska kunna söka i varandras DNA-, fingeravtrycks- och fordonsregister. Uppgifterna ska utbytas via nationella kontaktställen som ska kunna göra automatiska sökningar i andra länders register. De nationella kontaktställena får direkt tillgång till ägaruppgifterna i andra länders fordonsregister men inte till identitetsuppgifterna i DNA- och fingeravtrycksregister. För att få veta vems DNA eller fingeravtryck som man fått träff på måste det nationella kontaktstället vända sig till det andra landet.

När en EU-medborgare blir dömd för ett brott i ett annat EU-land ska hemlandet få rutinmässig och fortlöpande information om domen och andra anknytande uppgifter. På så sätt ska varje land ha fullständig information om andra EU-länders domar mot de egna medborgarna. På samma sätt ska ett EU-land kunna begära ett registerutdrag från en brottsmisstänkt persons hemland för att kunna få en samlad bild av personens belastningsuppgifter. Beslutet ska vara genomfört i EU-länderna under våren 2012.

EU kan ingå avtal med länder utanför EU

EU kan ingå avtal med länder utanför EU om det till exempel handlar om frågor som rör utlämning och internationell rättslig hjälp. EU-länderna kan också på egen hand ingå avtal med länder utanför EU.

Senast uppdaterad: 2012-01-02