EU har en ekonomisk och monetär union - EMU

Ämne: Ekonomi

EMU ska bidra till tillväxt och sysselsättning inom EU. Politiken ska föras enligt principen om en öppen marknadsekonomi med fri konkurrens. Till viss del syftar EMU också till att knyta medlemsländerna närmare varandra politiskt.

Samtliga EU-länder deltar i EMU. Men bara 17 av de 27 medlemsländerna deltar fullt ut i samarbetet och har därmed en gemensam penning- och valutapolitik med euro som valuta. De länder som inte har euro som valuta förväntas delta fullt ut när de är redo för det.

Enbart Danmark och Storbritannien har fått undantag som säger att de själva bestämmer om de vill vara med i valutasamarbetet.

Att EU har en gemensam ekonomisk politik innebär att EU-länderna ska föra en ekonomisk politik som överensstämmer med målen i EU:s fördrag. EU samordnar och kontrollerar därför den ekonomiska politiken i medlemsländerna. Däremot har EU inte rätt att besluta om medlemsländernas skatter och utgifter.

Euro – EU:s valuta

EMU har genomförts i tre etapper där den sista etappen innebar att den gemensamma valutan infördes. Det kallas valutaunionen.

Den första etappen inleddes 1990. Då avskaffade EU hinder mot fria kapitalrörelser. Rörligheten för kapital omfattar till exempel placeringar, investeringar och betalningar av varor och tjänster. Den första etappen innebar också att samordningen och övervakningen av medlemsländernas ekonomier stärktes.

År 1994 inleddes den andra etappen. Då stärktes den ekonomiska samordningen ytterligare. EU-länderna började arbeta för att stabilisera sina ekonomier och för att kvalificera sig för valutaunionen.

Den tredje och sista etappen inleddes 1999 då Europeiska centralbanken (ECB) övertog ansvaret för euroområdets valuta- och penningpolitik. Samtidigt upprättades valutaunionen och euron infördes som elektronisk valuta. Eurosedlar och mynt började användas 1 januari 2002.

Stabilitets- och tillväxtpakten

EU-länderna samordnar sin finanspolitik inom EMU genom den så kallade stabilitets- och tillväxtpakten. Syftet med pakten är att se till att länderna har goda statsfinanser för att det ekonomiska och monetära samarbetet ska fungera bra.

EU-länderna ska enligt stabilitets- och tillväxtpakten ha budgetdisciplin enligt två kriterier:

• Mindre än 3 procent i budgetunderskott.
• Maximalt 60 procent av BNP i statsskuld.

Många EU-länder har på grund av den finansiella och ekonomiska krisen fått problem med statsfinanserna. EU håller därför på att ändra stabilitets- och tillväxtpaktens regler så att de ska lägga större vikt vid hur EU-ländernas statsskulder utvecklas.

För att förebygga problem och skapa långsiktigt goda statsfinanser ska EU-länderna varje år rapportera hur de arbetar för att ha en stabil ekonomi. Euroländernas rapporter kallas stabilitetsprogram, medan rapporterna från EU-länder som inte har euron som valuta kallas för konvergensprogram.

Stabilitets- och konvergensprogrammen innehåller bland annat uppgifter om hur landet agerar för att ha en balanserad statsbudget, siffror över arbetslöshet, tillväxt och inflation. Det finns också en analys av hur förändringar i den ekonomiska situationen kan påverka statsfinanserna. Länder som inte har euron som valuta ska även rapportera om sin valutaväxlingskurs och inflation.

Centralbanken ECB samarbetar med medlemsländernas centralbanker

Den övergripande organisationen för att sköta EU:s valutaunion är Europeiska centralbankssystemet (ECBS). Det består av centralbankerna i EU:s medlemsländer och den gemensamma Europeiska centralbanken (ECB) och fungerar oberoende av andra institutioner och medlemsländer.

Målet för penning- och valutapolitiken är prisstabilitet, det vill säga låg inflation. Det handlar om att påverka den penningmängd som är i omlopp i samhället. ECB:s viktigaste penningpolitiska medel är räntan. Hög ränta gör det dyrt att låna, penningmängden minskar och inflationen dämpas.

Det är ECB som bestämmer om utgivning av sedlar och om mängden mynt som medlemsländerna får ge ut.

Senast uppdaterad: 2011-06-16