Meny Sök
Sök på EU-upplysningen

Vanliga sökord

Inga vanliga sökord hittades. Pröva att skriva klart ditt sökord och klicka på sökknappen.

Artiklar om EU

Inga artiklar hittades

Frågor och svar om EU

Inga frågor och svar hittades

EU:s inre marknad har utvecklats gradvis

Den inre marknaden med fri rörlighet för varor, tjänster, personer och kapital är en grundbult i EU-samarbetet. Planerna på en inre marknad fanns med redan i EU:s grundfördrag från 1958. Men det var inte förrän långt senare som den inre marknaden verkligen började ta form. På den inre marknaden ska det inte finnas några hinder. Personer och varor ska behandlas lika oberoende av vilket EU-land de kommer ifrån.

EU:s inre marknad

Innebär:
Fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och personer

Omfattar:
De 28 EU-länderna och EES-länderna ( Norge, Island och Liechtenstein)

Idag omfattar den inre marknaden EU:s 28 medlemsländer. Norge, Liechtenstein och Island deltar genom det så kallade EES-avtalet. Ordet ”inre” marknad visar just att det handlar om rörligheten inom EU och EES, inte relationen till de länder som ligger utanför EU/EES.

De fyra friheterna på EU:s inre marknad

Mellan länderna på den inre marknaden ska det gå att handla utan handelshinder och tullar på varor. En vara som är godkänd i ett medlemsland ska vara godkänd även i andra EU-länder. Pengar och andra former av kapital ska också kunna överföras till andra medlemsländer utan att det finns begränsningar. Ett företag ska kunna starta en verksamhet i ett annat EU-land och även sälja sina tjänster till ett annat medlemsland.

Principen om icke-diskriminering råder på EU:s inre marknad. Den innebär exempelvis att en EU-medborgare ska kunna bosätta sig i ett annat medlemsland och behandlas på samma sätt som det landets egna medborgare.

Inre marknad som måste bevakas

Även om EU:s inre marknad i princip var genomförd den 1 januari 1993 (se nedan) är arbetet med den inre marknaden ständigt pågående. Nya hinder kan dyka upp och gamla finns till viss del fortfarande kvar. När EU utvidgas med nya medlemsländer tillkommer dessutom nya marknader och regelverk att kontrollera. Kriser och plötsliga händelser kan också få EU att göra om sina regler. Ett exempel är den finanskris som bröt ut på allvar 2008. Krisen har lett till att EU ser över sina regler för finansiella tjänster.

EU bevakar alltså löpande situationen på den inre marknaden. Det är EU-kommissionen som har det övergripande ansvaret att se till att det inte finns några hinder för den fria rörligheten mellan de medlemsländer som tillsammans utgör den inre marknaden. Nationella myndigheter har sedan ansvaret för att se till att reglerna följs i de egna länderna. Det är Kommerskollegium som bevakar situationen i Sverige.  

EU:s inre marknad fick en skjuts på 80-talet

En av grundtankarna med Romfördraget, som trädde i kraft 1958 och är ett av de fördrag som ligger till grund för dagens EU, var just att skapa en inre marknad med fri rörlighet för varor, tjänster, personer och kapital. Trots det var det inte förrän åtskilliga år senare som EU på allvar började sätta igång med arbetet med att få till en inre marknad.

Några av orsakerna till att det tog lång tid var att medlemsländernas marknader och regelverk var så olika och att det var svårt att fatta beslut om regler på EU-nivå. Besluten var svåra att fatta eftersom det krävdes enhällighet bland länderna. Även händelser i omvärlden bidrog till att stoppa upp utvecklingen av en inre marknad, exempelvis oljekriserna under 70-talet.

Delors plan för den inre marknaden

År 1985 kom EU-kommissionen med en plan för hur den inre marknaden skulle bli verklighet: Vitboken för förverkligandet av den inre marknaden. Fransmannen Jacques Delors hade just tillträtt som EU-kommissionens ordförande och var initiativtagare till planen. Bakom vitboken om den inre marknaden fanns en önskan om att komma ur de ekonomiska problem som Europa hamnade i under 1970-talet.

De dåvarande medlemsländerna hade lägre ekonomisk tillväxt, högre arbetslöshet och långsammare teknisk utveckling jämfört med sina konkurrenter utanför Europa, till exempel USA. Samhällsstrukturen innehöll många hinder som ansågs bromsa utvecklingen och den ekonomiska tillväxten i Europa. Dessutom hade en protektionistisk (skyddande) handelspolitik utvecklats mellan de europeiska länderna.

Tanken var att genom de nära 300 lagstiftningsförslag som räknades upp i planen föra ihop medlemsländernas nationella marknader till en enda gemensam marknad. Denna marknad skulle ha hög produktivitet och vara flexibel. För att få till fri rörlighet mellan medlemsländerna måste en rad hinder tas bort. Exempel på sådana hinder var tullkontroller och enskilda länders produktkrav. Det måste dessutom finnas gemensamma konkurrensregler och råda fri etableringsrätt för företag mellan medlemsländerna.

Fördragen ändras för att få igång den inre marknaden

Vid sidan av arbetet med vitboken kom förslag på förändringar i fördragen för att göra det lättare att fatta beslut inom dåvarande EG. Anledningen var att det dittills hade krävts enhällighet bland medlemsländerna i ministerrådet för att fatta beslut om regler för den inre marknaden. Förslagen resulterade i Europeiska enhetsakten, som medlemsländernas ledare skrev under i Luxemburg i februari 1986. Fördragsändringen trädde ikraft den 1 juli 1987. Genom Enhetsakten kunde fler beslut fattas med kvalificerad majoritet i ministerrådet vilket gjorde det lättare att driva igenom de förslag som fanns i Delors plan.

En inre marknad från 1993

Förslagen i planen för den inre marknaden var genomförda i slutet av 1992. Från den 1 januari 1993 fanns därför i princip en inre marknad. Då var gränskontroller för varor avskaffade och arbetstagare kunde flytta mellan länderna för att jobba.

Men även efter 1993 har EU fattat beslut som rör den inre marknaden. Vissa områden hade släpat efter, framför allt vad gäller den fria rörligheten för tjänster. EU godkände 2006 ett tjänstedirektiv med regler för tjänstehandel mellan länderna.

EU:s inre marknad - Viktiga årtal

1958 – Romfördraget börjar gälla och grunden läggs för den inre marknaden.

1968 – Tullunionen börjar gälla.

1985 – Vitboken om den inre marknaden.

1987 – Enhetsakten börjar gälla, det blir lättare att fatta beslut.

1993 - Den inre marknaden träder i kraft.

Senast uppdaterad: 2016-04-28

Hade du nytta av denna information?

När du svarar på frågan ovan samtycker du också till att cookies används. Inga personuppgifter lagras. Mer om cookies.