Meny Sök
Sök på EU-upplysningen

Vanliga sökord

Inga vanliga sökord hittades. Pröva att skriva klart ditt sökord och klicka på sökknappen.

Artiklar om EU

Inga artiklar hittades

Frågor och svar om EU

Inga frågor och svar hittades

Varuhandel ska vara tullfri och säker i EU

EU är en tullunion. Det betyder att varor kan passera landgränser inom EU utan kontroll eller avgifter. Det betyder också att EU-länderna har gemensamma tullar för varor som kommer från länder utanför tullunionen. En vara som är godkänd i ett EU-land ska godkännas i alla medlemsländer.

EU:s tullunion innebär

  • Gemensam tulltaxa för varor utifrån
  • Samma tull för samma vara oavsett varifrån den kommer
  • Olika tull på olika vara

 

Inom EU finns gemensamma regler för att produkter som konsumenter köper i affärer eller via internet ska vara säkra. Det finns också regler om vem som har ansvar om en produkt är farlig eller felaktig.

Tullunion – tullavgift för att ta in varor men inte inom unionen

EU är en tullunion där varor ska  kunna cirkulera fritt. Det är därför förbjudet att ta ut tullar och avgifter på varor från andra medlemsländer. När en vara har kommit in i tullunionen från ett land utanför har den samma ställning som varor producerade i något medlemsland och kan förflyttas tullfritt. Det kallas för att varan övergår till fri omsättning.

En tullunion har en gemensam tulltaxa mot länder utanför tullunionen. Det innebär att samma tull ska betalas för en vara som importeras från ett utomstående land, oavsett till vilket land inom unionen den importeras. Däremot skiljer sig tullsatserna åt mellan olika varor.

Fri rörlighet för varor inom EES men ej tullunion

EES, det Europeiska Ekonomiska Samarbetsområdet, är ett långtgående frihandelsområde, men inte som EU en tullunion. Förutom EU-länderna ingår Island, Norge och Liechtenstein i EES. Det är fri rörlighet för varor inom EES.

Ömsesidigt erkännande

Principen om ömsesidigt erkännande innebär att en vara som är tillverkad eller till salu i ett EU-land även kan säljas i alla andra länder som ingår i den inre marknaden, de 28 EU-länderna och EES-länderna. Men EU har beslutat om speciella gemensamma regler för vissa varor. Då gäller inte principen om ömsesidigt erkännande.

Gemensamma regler för många varor

EU-länderna har enats om gemensamma produktregler för många varor. Det gäller till exempel leksaker, bilar och maskiner. Kraven för dessa varor är därför desamma i alla EU-länder och handeln över gränserna kan ske utan att varorna behöver anpassas till enskilda länders regler.

Ett land kan förbjuda en produkt om den är skadlig

Principen om ömsesidigt erkännande gäller inte alltid. I EU:s fördrag finns flera undantag och EU-domstolen har i sina domar erkänt fler. Om ett medlemsland kan visa att en vara är skadlig för till exempel miljön eller människors och djurs hälsa har landet därför rätt att förbjuda en vara trots att den är laglig i ett annat land.

Nationella tekniska krav ska anmälas till EU-kommissionen

Principen om ömsesidigt erkännande medför att förslag till nya nationella regler och föreskrifter som kan påverka den fria rörligheten för varor måste godkännas på EU-nivå. Därför måste EU-länderna anmäla nya nationella tekniska krav på varor till EU-kommissionen. Kommissionen behandlar frågan och låter andra medlemsländer se över om de föreslagna reglerna påverkar den fria rörligheten. Detta ska förhindra att det uppstår nya tekniska handelshinder. Myndigheten Kommerskollegium ansvarar för att anmäla svenska regler som kan påverka den fria rörligheten till EU.

Standarder

EU har generella hälso-, miljö- och säkerhetskrav på produkter. Kraven finns i särskilda direktiv som kallas för produktdirektiv. Europastandarder anger mer detaljerat hur produkter bör utformas med utgångspunkt från de generella kraven. Standarderna är inte bindande regler utan ett hjälpmedel för tillverkaren. Arbetet med att ta fram gemensamma europeiska standarder utförs av europeiska standardiseringsorgan.

Produkter som uppfyller direktivens krav ska CE-märkas

En produkt som ska släppas ut på marknaden och som uppfyller kraven i produktdirektiven, ska CE-märkas om inget annat anges i direktiven. CE-märkta produkter får säljas i hela EU/EES-området utan ytterligare godkännanden, anpassningar eller omprovningar.

För farliga produkter krävs oberoende kontroll

För produkter som är särskilt farliga eller där säkerheten är extra viktig krävs en strängare kontrollform, som kallas tredjepartscertifiering. De organ som får uppgiften att utföra sådana kontroller måste uppfylla vissa krav på bland annat kompetens och oberoende ställning. I Sverige är det Styrelsen för teknisk ackreditering, SWEDAC, som formellt ska erkänna ett sådant organ.

Varor ska vara säkra - tillverkaren ansvarar för fel

Det är tillverkaren av en vara som ansvarar för att produkten är säker att använda. Finns tillverkaren i ett land utanför EU är det den som importerar varan som har produktansvaret.

Medlemsländerna kan ingripa mot farliga produkter

Om myndigheterna i ett medlemsland upptäcker säkerhetsrisker i en produkt kan medlemslandet utfärda restriktioner kring produkten. Om restriktioner införs ska det meddelas till EU-kommissionen. Kommissionen kan antingen godkänna eller underkänna åtgärden. Om det är en akut säkerhetsrisk och den gäller mer än ett medlemsland kan såväl medlemsländer som kommissionen snabbt förbjuda marknadsföringen av en produkt.

Rapex - informationssystem för farliga produkter

Det finns i dag ett särskilt informationssystem kallat Rapex för snabbt informationsutbyte om farliga produkter. Det gäller produkter som medför en allvarlig risk för konsumenters hälsa och säkerhet och därför kräver ett snabbt ingripande. Även länder utanför EU samt internationella organisationer ska kunna delta i Rapex.

Ordförklaringar

Direktiv

Direktiv är en typ av EU-lag. Ett direktiv sätter upp mål för vad som ska uppnås med EU-lagen, men varje land avgör på vilket sätt målen ska nås med egen lagstiftning.

Läs mer om Direktiv

EU-domstolen

EU-domstolen dömer i tvister mellan EU:s medlemsländer och EU:s institutioner. EU-domstolen tolkar också hur EU-rätten ska tillämpas. Domstolen har en domare från varje medlemsland.

Läs mer om EU-domstolen

EU-kommissionen

EU-kommissionen föreslår nya EU-lagar och bevakar att EU-länderna följer de regler EU har. Kommissionen har 28 kommissionärer, en från varje EU-land.

Läs mer om EU-kommissionen

Fördrag

Ett fördrag är ett avtal mellan länder. EU-samarbetet bygger på ett antal fördrag som EU-länderna har kommit överens om. I fördragen finns reglerna för hur EU-länderna ska samarbeta.

Läs mer om Fördrag

Cassis de Dijon – Principen om ömsesidigt erkännande

Principen om ömsesidigt erkännande innebär att en vara som är lagligen tillverkad eller saluförd i ett EU-land även kan säljas i alla andra länder som ingår i EU:s inre marknad.

Den inre marknaden består av alla de 28 EU-länderna och EES-länderna (Norge, Liechtenstein och Island). Principen tillämpas på varor för vilka EU inte antagit gemensamma regler.

Ömsesidigt erkännande kallas även för Cassis de Dijon-principen eftersom målet där domstolen för första gången tillämpade principen rörde den franska vinbärslikören Crème de Cassis de Dijon.

EU fastställde 2008 regler för hur det ömsesidiga erkännandet ska fungera. Reglerna finns samlade i en förordning.

Senast uppdaterad: 2015-06-01

Hade du nytta av denna information?

När du svarar på frågan ovan samtycker du också till att cookies används. Inga personuppgifter lagras. Mer om cookies.