Schengen och fri rörlighet för personer

Ämne: Brott och straff, Resa, studera och arbeta

Reglerna om fri rörlighet för personer gäller alla EU-medborgare inom hela EU. Det innebär att alla EU-medborgare har rätt att resa till och vistas i ett annat medlemsland i tre månader. Under vissa förutsättningar har man möjlighet att stanna längre än tre månader.

Schengenreglerna kompletterar reglerna om fri rörlighet för personer genom att ta bort gränskontroller mellan de länder som deltar. Men de handlar inte om regler för vistelse i ett annat land för en längre tid, till exempel för att arbeta eller studera. Schengensamarbetet ersätter alltså inte reglerna om den fria rörligheten, istället är det ett utökat samarbete för underlätta den.

Fri rörlighet gäller i alla EU-länder

Alla EU-länder omfattas av reglerna om fri rörlighet. Den fria rörligheten innebär att EU-medborgare har rätt att resa till och vistas i ett annat medlemsland i tre månader.

EU-medborgare har rätt att stanna längre tid än tre månader i ett annat EU-land om hon eller han är där för att:

• arbeta eller driva eget företag
• studera
• leva som pensionär.

EU-medborgare har också rätt att stanna längre än tre månader om hon eller han på annat sätt är självförsörjande.

Några medlemsländer har under en övergångsperiod beviljats undantag som begränsar rumänska och bulgariska medborgares rätt att arbeta i landet. Senast 2014 ska undantagen tas bort.

Länderna får ställa krav på EU-medborgare som vill stanna längre

Om en EU-medborgare ska vistas längre tid än tre månader i ett annat EU-land kan värdlandet kräva att personen registrerar sig hos landets myndigheter. Personen kan också behöva styrka att hon eller han har tillräckliga medel för att försörja sig. Om en person inte uppfyller kraven kan de nationella myndigheterna kräva att personen flyttar.

Värdlandet får inte fastställa ett fast belopp på vad som ska vara tillräckliga medel, utan myndigheterna måste ta hänsyn till personliga omständigheter.

EU-medborgaren som flyttar kan även behöva ha en heltäckande sjukförsäkring som gäller i värdlandet.

Familjen har rätt att flytta med

Den fria rörligheten för personer omfattar även rätten att ta med sig sin familj vid flytt till ett annat EU-land oavsett om de är EU-medborgare eller inte.

Fri rörlighet för tredjelandsmedborgare

Så kallade tredjelandsmedborgare, det vill säga personer som är medborgare i ett land utanför EU/EES, har inte automatiskt rätt att bosätta sig och arbeta i något av EU:s medlemsländer.

Generellt måste tredjelandsmedborgare med uppehållstillstånd i ett medlemsland ansöka om nytt uppehållstillstånd och eventuellt arbetstillstånd enligt nationella regler om han eller hon flyttar till ett annat medlemsland.

För vissa grupper av tredjelandsmedborgare, exempelvis EU-medborgares familjemedlemmar och studenter finns speciella regler om inresa och vistelse i EU. Tredjelandsmedborgare som bott i ett EU-land under fem år kan få status som så kallad varaktigt bosatt. En varaktigt bosatt person har större möjligheter att flytta till andra EU-länder än en tredjelandsmedborgare utan denna status.

Samordning av socialförsäkringsförmåner inom EU

För att den fria rörligheten ska fungera i praktiken har EU-länderna upprättat ett system för samordning av socialförsäkringsförmåner inom EU. Exempel på sådana socialförsäkringsförmåner är pension och föräldraledighet.

Samordningen ska förhindra att en medborgare kommer i kläm vid flytt mellan medlemsländerna och förlorar sina socialförsäkringsförmåner.

Samordningsreglerna innebär till exempel att en person, som flyttar till ett annat EU-land för att arbeta, i princip ska omfattas av värdlandets socialförsäkringssystem från första arbetsdagen. Samordningen innebär inte att medlemsländernas försäkringssystem ser likadana ut.

Fri rörlighet för personer även för EES och Schweiz

Genom EES-avtalet omfattas även medborgare från Island, Liechtenstein och Norge av reglerna om fri rörlighet för personer. Det gör även schweiziska medborgare men det sker genom ett särskilt avtal. Samma rättigheter gäller för EU-medborgare som beger sig till dessa länder.

Samordningsreglerna av socialförsäkringssystemen gäller också dessa länder.

Schengen – EU:s passunion

Schengensamarbetet har inrättats för att skynda på samarbetet kring fri rörlighet för personer. Samarbetet innebär att personkontrollerna vid gränserna mellan länderna som deltar har tagits bort och att människor därför kan röra sig fritt inom det som kallas Schengenområdet. Detta gäller oavsett om resenären är medborgare i ett Schengenland eller inte. Ett Schengenland kan dock tillfälligt återinföra gränskontroller för att upprätthålla landets säkerhet eller allmän ordning. Detta ska ske efter samråd med övriga Schengenländer.

Schengenregler gäller inte i alla EU-länder

Alla EU-länder deltar inte i Schengensamarbetet och omfattas därmed inte heller av Schengenreglerna. I Schengensamarbetet deltar idag 22 EU-länder samt Norge, Island, Schweiz och Liechtenstein. Irland, Storbritannien, Cypern, Bulgarien och Rumänien ingår inte fullt ut i Schengensamarbetet. Cypern, Bulgarien och Rumänien förväntas dock gå med i Schengen.

Viss kontroll kan förekomma inom Schengen

Även om passkontrollerna är avskaffade måste den som reser inom Schengenområdet kunna visa att hon eller han har rätt att uppehålla sig där vid identitetskontroller.

Schengenreglerna förbjuder regelbunden kontroll av personer som passerar en inre gräns. Polisen kan dock göra tillfälliga insatser om det finns särskilda skäl, till exempel misstankar om att en efterlyst person kommer att passera en gräns.

För att underlätta polisens arbete finns det även en bestämmelse om att den som bor på hotell eller campingplats i ett annat Schengenland ska fylla i ett särskilt registerkort. I samband med registreringen ska man visa upp en giltig ID-handling.

Passkontroller sker vid Schengens yttre gräns

Samtidigt som personkontrollerna har tagits bort vid de inre gränserna har kontrollen vid de yttre gränserna skärpts, det vill säga gränserna mot länder som inte deltar i samarbetet.

Den yttre gränsen passerar man vid resa från ett Schengenland till ett land utanför Schengen, eller vice versa. Både land- och sjögränser, hamnar och flygplatser kan vara en yttre gräns. En internationell flygplats eller hamn kan därför fungera både som en inre och en yttre gräns, beroende på destinationen/avreseorten. Det är bara tillåtet att passera den yttre gränsen på vissa gränsövergångsställen under fastställda öppettider. Gränskontroll ska ske både vid inresa och utresa.

Vid både inresa och utresa kontrolleras resenärens identitet och resehandlingar.

Kontrollen kan även innebära en sökning i Schengens informationssystem (SIS) för att se om personen är efterlyst eller registrerad på den så kallade spärrlistan. Detta är obligatoriskt vid kontroll av tredjelandsmedborgare. En tredjelandsmedborgare som är registrerad på spärrlistan ska nekas inresa i Schengenområdet. Tredjelandsmedborgare ska även nekas inresa om han eller hon utgör en risk för den allmänna ordningen eller statens säkerhet. Dessa bestämmelser ska dock inte påverka Schengenländernas skyldigheter att följa FN:s flyktingkonvention.

Visum krävs för en del tredjelandsmedborgare

För tredjelandsmedborgare, det vill säga medborgare i länder utanför EU, finns särskilda regler inom Schengen.

• Tredjelandsmedborgare som har ett uppehållstillstånd i något Schengenland får röra sig fritt i andra Schengenländer under tre månader men kan behöva anmäla sig till landets myndigheter vid inresan. Personen måste ha sitt pass och uppehållstillstånd med sig.
• Medborgare från ett antal länder utanför Schengenområdet måste ha visum. Vilka länder det rör sig om finns uppräknat i en viseringslista som är gemensam för alla länder som deltar i Schengen.
• Tredjelandsmedborgare som inte behöver visum kan röra sig fritt inom Schengenområdet under högst tre månader för varje sexmånadersperiod. Efter de tre månaderna kan personen behöva åka ur Schengenområdet i tre månader innan han eller hon får resa in igen.

Ansökningar om visum till Schengenländerna ska registreras i den gemensamma databasen VIS. Genom VIS ska medlemsländerna kunna utbyta information om ansökta, beviljade och avslagna viseringar.

Polisiärt samarbete

Schengenländernas polis och rättsliga myndigheter samarbetar inom en del områden. Ett exempel är datasystemet SIS (Schengens informationssystem) där medlemsländerna kan utbyta information om till exempel efterlysta personer, fordon och föremål.

Polisen har under vissa förutsättningar också rätt att följa efter brottslingar över gränsen till ett annat Schengenland.

Även Storbritannien deltar i det polisiära samarbetet inom Schengen.

EU-byrån Frontex samordnar gränskontrollsamarbetet

Byrån för gränskontrollsamarbete, Frontex, ska:

• Samordna det operativa gränskontrollsamarbetet mellan medlemsländerna. Byrån ska till exempel utvärdera, godkänna och samordna gemensamma insatser och pilotprojekt, och kan även ta initiativ till dessa.
• Anordna gemensamma utbildningar av gränskontrollpersonal.
• Genomföra riskanalyser.
• Bevaka och följa upp forskning på området.
• Bistå medlemsländerna i särskilda situationer som kräver teknisk och operativ hjälp vid de yttre gränserna.
• Bistå medlemsländerna med tekniskt stöd vid gemensamma insatser för att återsända tredjelandsmedborgare.

Eftersom byrån i juridisk mening är en del av Schengensamarbetet deltar inte Irland och Storbritannien. Länderna kan dock välja att delta i byråns verksamhet från fall till fall. Däremot deltar Island, Norge och Schweiz i byråns verksamhet.

Flera steg mot fri rörlighet

Planerna på fri rörlighet för personer fanns med redan i EU:s grundfördrag från 1957. Det tog dock lång tid att förverkliga idéerna, bland annat på grund av att medlemsländernas marknader och regelverk var så olika och att det var svårt att fatta beslut om regler på EU-nivå.

Från den 1 januari 1993 rådde i princip fri rörlighet inom EU. Då kunde arbetstagare flytta mellan länderna för att jobba. Efter det har EU fattat fler beslut för att ta bort hinder på den inre marknaden, men det finns fortfarande hinder kvar som begränsar rörligheten inom unionen.

Parallellt med detta valde några länder att ingå ett djupare samarbete för att snabba på genomförandet av den fria rörligheten. Belgien, Frankrike, Luxemburg, Nederländerna och Västtyskland skrev 1985 under Schengenavtalet med syftet att ta bort gränskontrollerna mellan länderna. 1995 började länderna praktiskt tillämpa Schengenkonventionen, som kompletterar principerna i avtalet med konkreta regler. Sedan 1999 är Schengensamarbetet en del av EU, även om inte alla EU-länder deltar.

Senast uppdaterad: 2012-01-04