Så blev Sverige med i EU

Sverige bestämmer sig för att ansöka om medlemskap i EU

I oktober 1990 meddelade Socialdemokraterna, som då var i regeringsställning, att man kunde tänka sig att Sverige anslöt sig till EG. Bakgrunden till att partiet svängde i EU-frågan var främst att Sverige inte längre befann sig mellan två stormaktsblock efter berlinmurens fall 1989. Att hålla hårt på den svenska neutraliteten var inte längre lika viktigt som det var innan murens fall då två maktblock dominerade politiken i Europa.

EG hade också vid den tiden påbörjat ett arbete som senare skulle leda fram till att EU bildades. I och med det ökade antalet samarbetsområden. Till exempel tillkom samarbetet inom utrikespolitiken och rättsliga och inrikes frågor där polissamarbetet är en del.

Dessutom drabbades Sverige 1990 av en djup ekonomisk kris. De som förespråkade ett EG-medlemskap menade att det var en väg ut ur krisen.

Sveriges riksdag beslutade därefter att låta regeringen inleda förhandlingar med EG om ett svenskt medlemskap. Förutsättningen var att Sverige kunde fortsätta vara neutralt.

I juli 1991 överlämnade dåvarande statsminister Ingvar Carlsson Sveriges officiella medlemsansökan till EG. Två år senare inledde Sverige medlemskapsförhandlingarna med EG. Parallellt med Sverige förhandlade även Finland, Norge och Österrike.

Sverige förhandlar om Efta-medlemskap

Sverige och flera andra länder som inte var med i dåvarande EG bildade tillsammans organisationen Efta i början av 1960-talet. Under 70-talet slöt de olika Efta-länderna frihandelsavtal med EG om främst industrivaror. Samarbetet fördjupades under 80-talet och Sverige uttryckte intresse för medlemskap i EG:s inre marknad, med vissa förbehåll. Länderna inledde samtal om att fördjupa EG – Eftasamarbetet. Tanken var att skapa ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES).

Sverige och några Efta-länderna inledde formella förhandlingar med EG om ett närmare samarbete 1990. Förhandlingarna skulle ge Efta-länderna tillgång till EG:s inre marknad med till exempel fri rörlighet för varor, tjänster och kapital. Samtidigt skulle Efta-länderna öppna sina egna gränser mot EG. Målet var att skapa ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES).

I mars 1992 undertecknade parterna EES-avtalet. Det skapade fri rörlighet för personer, varor, tjänster och kapital inom hela det område som bestod av de dåvarande EG-länderna och Efta-länderna. EG:s tullunion, jordbrukspolitiken och den gemensamma handelspolitiken var inte var med i samarbetet. EES-avtalet trädde i kraft den 1 januari 1994.

Snus en av förhandlingsfrågorna

Förhandlingarna delades in i olika områden utifrån EG:s grundlagar. Flera av områdena, till exempel fri rörlighet för varor och tjänster, hade redan behandlats i EES-förhandlingarna. Dessa områden var oproblematiska medan andra vållade större problem, exempelvis införsel av vin och sprit, tillåten dioxinhalt i östersjöfisken och snuset.

Inom vissa områden fick Sverige permanenta undantag, till exempel rätten att tillverka och sälja snus på den svenska marknaden. Inom andra områden fick Sverige rätt till övergångslösningar, till exempel klassificeringen av fetthalt i mjölk. Förhandlingarna med EU blev klara den 2 mars 1994.

För att kommunikationen om förhandlingarna mellan riksdagen och regeringen skulle fungera bra bildades EU-delegationen. Den bestod av 18 riksdagsledamöter och samtliga riksdagspartier var representerade.

Dåvarande statsministern Carl Bildt undertecknade det svenska anslutningsfördraget vid Europeiska rådets möte på Korfu den 24 juni 1994. Två veckor tidigare hade riksdagen beslutat att anordna en folkomröstning om ett eventuellt svenskt medlemskap i EU.

Debatten om medlemskap i EU var ofta hård och intensiv. Flera partier i Sverige var delade i frågan.

Folkomröstning och beslut i riksdagen

Sverige höll folkomröstning om medlemskap i EU den 13 november 1994. En knapp majoritet sade ja.

I Sverige finns det inga frågor som måste avgöras i en folkomröstning. Men riksdagen kan besluta om att hålla folkomröstning i vilken fråga som helst. Skälet till att hålla folkomröstning kan till exempel vara att det råder delade meningar inom riksdagspartierna. Ett annat skäl kan vara att riksdagsmajoriteten i frågan avviker från vad majoriteten av väljarna tycker.

Sverige blir EU-medlem 1 januari 1995

Folkomröstningens resultat innebar att Sverige skulle ansluta sig till Europeiska unionen. När detta stod klart behövde riksdagen ta ett slutgiltigt beslut om ändring av grundlagen och godkänna avtalet om anslutning. Det krävdes också en särskild lag om anslutningen för att riksdagen ska kunna överlåta beslutsbefogenheter till EG. Dessa lagändringar genomförde riksdagen under november–december 1994.

När riksdagen beslutat om grundlagsändringen och godkänt anslutningsfördraget var Sverige redo att bli medlem i EU. Därefter behövde också de tolv EU-länderna och Europaparlamentet godkänna anslutningsfördraget.

Riksdagen valde de första till Europaparlamentet

Riksdagspartierna utsåg Sveriges första ledamöter till Europaparlamentet och de valdes formellt av riksdagen i november 1994. Fram till medlemskapet den 1 januari 1995 hade de 22 representanterna observatörsstatus. Samma dag som Sverige blev medlem av EU var de svenska ledamöterna fullvärdiga ledamöter av Europaparlamentet.

I anslutningsfördraget stod det att Sverige inom två år från anslutningen skulle hålla allmänna val till Europaparlamentet. Valet hölls den 17 september 1995. Då direktvaldes 22 ledamöter som sedan satt mandatperioden ut fram till nästa ordinarie val i juni 1999.

Senast uppdaterad: 2012-01-02